Aftonbladet – 20 juli 1865, sida 2

kunna komma oss att tro det han lånt det! hufvud han bär på sina axlar, så motsatt är uttrycket i hans ansigte mot hans gång och hällning. Det var naturligtvis don Candido Rodriquez. Midtemot representanthuset låg ett litet värdshus och just som don Candido kom midtför det lörras port, utträdde ur det sednare ett dussin af federationens försvarare, som gjorde ett förfärligt larm med sina mot gatan klingande sporrar. Don Candido såg dem ej med sina ögon. Men han såg dem med sina öron, ty han igenkände deras bullrande gång. Och utan att vända sig om eller påskynda sina steg, gick han in i representantbusets port och uppför trappan, som förde till arkivet. Det både emellertid icke varit hans afsigt hvarken att gå in i detta hus eller upp i detta j arkiv. Men klingandet af de federala spor-j rarne hade gifvit hans fötter denna riktning innan hans hufvud hunnit tänka en redig tanke. Ionan han visste ordet af, stod hen emellertid ansigte mot ansigte med en af arkivets embetsimän, men då han alls icke visste hvad han skulle säga till denne, gick han förbi honom utan ett ord. Söker ni någon, sefior?, sade den unge mannen, ?Jag?? I Ja, eftersom ni kommer in här.? PHör på, min unge vän, detta härrör af ganska aflägsna och kombinerade orsaker, och då tiden, älderdomens vän och ungdo: mens lärare — — tiden! Om ni visste hvad iden är!? 78-fior, hvad jag ville veta är hvad ni söker här, sefor?, sade embetemannen som börjare tro att don Candido händelsevis sluppit ut ur ett dårhus. PBer ni, min vän, uppriktigt segdt söker jag Ingenimg; år nväu iämij skulle ni vara, min utmärk:e unge herre?? PSekor, jag skall gringg arkivet; vill pi vara god och gå? sade den utmärkte unge!