Aftonbladet – 19 juli 1865, sida 3

är särskildt bestämd genom den impu!s, som u gått från Strauss Jesu Lefverne. Denna bol uppseende hade sin grund ej blott i den kritisk Ne hvarmed grundtanken att den evangel ska historien var i hufvudsaken mytisk, genon fördes; utan väl mer i sträfvandet att uppfatt Jesu person oberoende ai alla dogmatiska oc ärfda föreställningar, med fullkomligt afläpsnand af dess öfvernaturliga kyrkliga karakter. Men den genomförda och ovilkorliga använd ningen af myten på de evangeliska berättelsern var en ensidighet och öfverdritt, Strausska boken Achilles-häl; med rätt reste sig kyrkans histori riska samvete mot förflygtigandet af den subli maste och största verldshistoriska personlighete: till en dimfigur. Dock blef äfven tron på kyrko lärans dogmatiske Kristus genom Strauss för all tid undergrätd hos de tänkande. De skarpsin nigaste och anderikaste motståndarne till der mytiska ståndpunkten aktade sig och väl at göra den kyrklige Kristus till föremål för sitt för svar; de kämpade företrädesvis för den historisk Kristus, och just derigenom sågo de sig tvungn: att dra de evangeliska urkunderna under den hi storiska kritikens ljus, att begripa Jesu persor till dess menskliga uppträdande och låta, åtmin stone stillatigande, falla de gamla dogmalisk: formlerna öfver Kristus och hans verk. Vi nödgas här förbigå ätskillict, son Schenkel yttrar mot Strauss och andr-, om sina egna studier m. m. och kunna nu blot meddela följande: Väl var Jesus (äfven på de tre första evange liernas ståndpunkt) en företrädesvis öfvernaturlig i undergåfvans glans strålande företeelse. För fattarne, äfven om de voro ögunvittnen (och evan gelierna ha i sin nuvarande gestalt samtliga ge nomgått en andra och tredje bearbetares hand). voro ej fördomsfria i ordets vanliga mening. De sägo de ötverlemnade fakta från en förut intager ståndpunkt. Hvad vi kalla historisk kritik, ble dem fullt främmande; äfven församlarne och be. arbetarne i andra och tredje hand. Ju underba: rare berättelserna, desto mer behagade de deras troende tantasi och deras fromma behof att för härliga Jesus, den så svårt mis Likväl kan ej misskännas, att, sä! första evangelierna, Jesus genomgående åter framstår som en verklig menska. Först mot slutet af sitt lif meddelar han sin förtrognaste krets. att han är sitt folks Messias och mensklighetens återlösare, i en ordets helt nya betydelse, som stiftare af ett den eviga sanningens, rättfärdighetens och kärlekens rike. Men som menska ställer han sig lydig under den himmelske fadrens jedning, känner han och lider, dör en qvalfull löd. En Jesus, som vore allsmäktig, allvetande, illestädsnärvarande Gud sjelf i menskokropp, vore oss lika väsentligt skiljaktig som den oändige Guden sjelf. Hans renhet och helighet vore j hans dygd, utan hans natur. En Guds kött eh blod är ju ej verkligt, blott inbilladt kött ch blod. Gud i menskogestalt blefve hvad han örut var — blott Gud: han komme ej menskorna rmare: hans jordelif vore en maskerad; han efde ej vart lif, lede ej våra lidanden. Jesu leferne blefve då en verklig myt. Med en ej försvarbar, men dock riktig inkoneqvens har den kyrkliga läran alltid förklarat sig not denna s. k. duketism (entagåndet af en blott kenbar mensklig natur hos Kristus) och förkatat den som okyrklig. Dermed har hon sjelf rkänt behofvet af en förnyelse af läran om Jesu erson. Reformationen har alls icke tagit hand om uppiften att, med afseende å församlingens behof, mgestalta denna lära ur samvetets vittnesbörd d biträde at en djupare bibelforskning. I sitt sta segeriopp skrämd genom tidens jäsande, fven orena, frihetselementer, har den mycket ör tidigt bjudit den välberättigade reformrörelen halt och bibehållit ärfda lärformlerna om esu person alldeles oförändrade. Denna reforiationens oinfriade skuld har vår tid att gälda. Jen reformaturiska teologien behöfver i denna iropunkt, som opröfvad och oförmedlad upptogs hennes bekännelseskrifter och läroböcker, fram;r allt förnyelse. Tre seklers vetenskapliga arete står oss i detta afseende till buds. Nu eller Idrig är det på tiden att befria den, genom de ida katolska föreställningarne bundna, sannin;n om Jesu verkliga mensklighet från alla fala tillbyggnader samt ställa Frälsarens lefnadsId i historiens klara och fulla ljus.