Aftonbladet – 18 juli 1865, sida 2

gen. Men ve den, som infann sig der med kammadt och benadt här eller ordnadt skägg! Ett nytt sätt att barbera, okänd: af Figaro, användes då inom en minut. Mashorca-dolken, hvars rätta bruk ej ännu begynt, tjenstgjorde då både som rakknif och sax. Skymningen sänkte sig knappt öfver staden, förrän dess gator voro öde; alla inneslöto sig i sina bostäder, med klappande hjertan och lyssnande efter minsta ljud. Rosas, Lavalle, Mashorca — tanken på dessa genomfor, likt en blixt af hopp eller fruktan, allas sinnen. Ve den moder, hvars son icke var inom hemmets dörrar! Ve den älskarinna; som väntade sin trolofvade! Ett slag på porten, och alla störtade in i gårdsrummen. Hjertat slog af hopp, inbillningen ko a det att stanna af fasa, verkligheten framlockade en suck och ett småleende. Ån var det ett ögonblick af lugn, än ett af oro och fruktan, och detta tillstånd varade i nätter och dagar, i dagar och veckor. Huru kunde man under dessa förfärliga väntans dagar uthärda i Buenos Ayres? Haru var det möjligt att lefva under denna ständiga ångest, utan att icke dessa oupphörligt vex!ande sinnesrörelser förtärde lifvets safter eller föranledde vansinne och sjelfmord! Sömnen var ej heller tillåten. Gensdarmerna kommo hvarje halftimma förbi husen och väckte de soivande med sina rop. Historien kan ej, icke ens under romerska kejsaredömets eller de förutväende råaste tyrannernas tider, icke under den reigiösa despotismen i England, revolutionen i Frankrike och inqvisivonen i Spanien, ppvisa ett helt samhälle i en så förfärlig lägenhet som Buenos Ayres år 1840. öfverallt ha tyrannerna förföljt ett parti, ;n id; ingen har någonsin förut förlöljt amhället med en liten del af detta samma emhälte. Proskriptionerna, uppsegns på