Aftonbladet – 17 juli 1865, sida 2

boning, Daniel hade följt honom dit. Mer han ville ej att Rosas sväger skul!e sofv: oroligt vid tanken på de törtrocnden bar Årfvit honom, hvariöre han sade: General, ni har misstrott mig, jag ve det !X sJag, sefior Bello? Jag Di vet att nästan ella unga män häl hafva lätit bedraga sig af några nariar Montevideo, och eerföre har ni, för att pröfv: mig, sagt mycket som ni ej tänker. ty jag vet väl att diktetorn ej eger någon bättre vän än general Mancilla; men ni fann je hos nig ej annat än federalistick patriotisu — eller huru, geners1? sede Daniel med en ypperlig min af räddsla ceh oro. Visst ocke, visst icke! everade Mancilla och räckte handen åt denne stackars be. skedlige pojke, som han inom sig kallade honom. Så att jag fortfarande kan räkna på er! beskväd, general ? Älltid, vär som helst, Bello. Godt, farväl tills i morgon.X Farvol; tack för godt sällskap. eMitt lit ekulle ej varit värdi många peos, tänkte Daniel, då han vände sin höst mot hemmet, om jeg låtit dig tro att jeg pgde din hemlighet; nu kar du återfått den ch jag har icke fastnat i dina klor: sot sod:, general Mancilla.4 SJUTTONDE KAPITLET. Fäderneslandet, vänskapen och kärleken. Då Döniel kom hem, ställde han sjelf in in häst i stallet, ty Fimin var borta, och je öfriga tjevarne voro alltid okuvnviga om n heries nattbhga uttiygter. nlockeo var värv fyra, då ban inträdde i sina rum, dunvolt upplysta af en enda lampa, der hun erkligen euk:ade en eldbrusa i kaminen, y mörgonen ver ganska kylig. Men Firpin vär icke der och någon maunan betjent rakade ej få konima in i rummen. Baniel ände sjelf ett vax!jus och gick in i säng: ammsren, der Eduardo sot, som det tyck-. 8 i eu Vrolig sömn, ty på huns vackra!