Aftonbladet – 15 juli 1865, sida 2

bet sig hårdt i läppen då han såg att det var en stackars gammal gubbe och en gosse, för hvilkas skull de förlorat fem eller sex minuters tid. Hans harm ökades då han tydligt såg att detta skett genom ett konstgrepp af Daniel. tt vända hästarne och galoppera in på rätta vägen var ett ögonblicks verk, men Daniel, hvars köld och vana att beräkna händelsernas gång gaf honom stor säkerhet i detta fall, var nu alldeles viss om att de ej skulle upphinna Marifio, som på den korta vägen af tre spanska mil, hade fått tjugo minuters försprång. Dessutom visste han väl att redaktören af Gaceta ej var den som uppehöll sig med att betrakta naturens skönhet på så ensliga vägar som denna, och derföre lät han Eduardo obehindradt rida framåt i ursinnigt galopp, öfvertygad att han ej utsatte sig för någon annan fara än den att bryta halsen af sig, hvarföre han nyss varnat honom. Daniels hästar voro förträffliga, synnerligast den som Eduardo red; men de kunde dock ej gå tre mil i sträckt galopp, och småningom blefvo de ur stånd att lyda sina ryttares uppmaningar till ökad hastighet. Dessa fortforo dock att drifva dem framåt, då på en gång ljöd ett kraftigt: hvem der! De hade nemligen uppnått foten af Retirohöjden, nedanför hvilken stod en kavalleripiket, anförd af general Rolon, hvars skildtvakt ropade dem an. Gud vare lof!4 suckade Daniel andäktigt inom sig. Fäderneslandet!? svarade han högt och höll in sin häst tillika med Eduardos, i hvilken sednares tyglar han så häftigt ryckte att djurets hastiga och oväntade rörelse nästan kastade ryttaren ur sadeln. sHvilka ären 1? fortfor vakten. Goda federalister?, svarade Daniel. Ni kan passera.? Eduardo hade redan åter satt sin häst i galopp, då en skarp, högljudd stämma ropsde: d rg Håda vännerna stannade åter.