Aftonbladet – 14 juli 1865, sida 2

CJag skall säga det; men gå icke ditin, gå icke dit.4 Är det vågon derinne? Nej, det är ingen der. Men; min Amalia, hvarför är du så blek, hvarför ropade du på oss? 4Jag såg en karl stå med ansigtet mot rutan utanför fönstret till Luisas rum, som ligger åt vägen; jag trodde först att det konde vara Pedro eller Firmin och gick in för att se efter om det så var. Men så fort karlen fick se mig, vände han sig hastigt om, drog kappan upp öfver ansigtet och sprang undan; men just som han aflägsnade ansigtet från fönsterrutan, föll månljuset på hans drag och jag kände igen honom.4 Och hvem var det, Amalia? frågade båda de unga männen på en gång. cMarifio. Marino!4 upprepade Daniel. Eduardo knöt ofrivilligt handen. Ja, det var han; jag såg det tydligt. Jag blef rädd och kunde ejåterhålla ett utrop, SAllt vårt arbete är förgäfves, sade Eduardo och gick med stora steg fram och åter i salen. Han har säkert följt mig, då jag lemnade Aranas hus, sade Daniel tankfullt. Derpå ropade han på Pedro, som genast infann sig. Pedrot4, sade han, hvar var Firmin, medan vi spisade?4 I köket; han har ej varit utom dess dörr sedan vi satte in hästarne i skjulet. Och hvarken ni eller han har hört något buller utanför huset?X Icke det minsta settor.3 Emellertid har en karl, som det synes, länge stått utanför fönstret till Luisas rum, Veteranen sv.rade ej utan strök blott sina yfviga mustascher, nemligen till utseendet, ty i sjelfva verket ryckte ban hårdt deri. SNi har icke hört det, Pedro. Det kan ej hjelpas; men för framtiden är den största vaksamhet af nöden. Bed Firmin komma in och sadla under tiden den häst han red.5 (Forts. följer.