Aftonbladet – 13 juli 1865, sida 3

guddomlig och mensklig auktoritet ech Korstlaste honom. I sjelfva verket hade Kristus ej blott motsagt den herrskande satsteologien; han hade öfverhufvud som religionsstiftare ej uppställt några satser; religionen bestod för honom ej i bud och förbud. Det af honom stiftade himmelriket är ej en jordrsk anstalt, utan en Guds gemenskap i sanning, rättfärdighet och kärlek. Att denna gemenskap med Gud och den deraf härflytande gjälsfrid ej kan vara beroende af instämmandet i yttre lärosatser, behöfver ej ens bevis. Bättring och tro, som återlösarn fordrar af deltagarne 1 hans rike, låta sig platt ej uttalas i teologiska satser; de äro inre religiöstsedliga tillstånd, och derför fordrade Jesus dermed ock ett nytt sinne. Han fordrade först tro, d. v. 8. förtroende till den genom honom uppenbarade evige och lefvande Gudens, fadrens, makt och nåd; han fordrade bättring, d. v. 8. förnyelse af det genom synd och skuld förlamade och tryckta menskolifvet genom hans ord och hans helige ande. En hjertats stilla dragning till honom, en ödmjuk trängtan till den I hans verk sig uppenbarande förbarmande Gudskärleken, en hoppets stråle i det öga som till honom blickade upp, en suck ur djupet af en genom hans ord eller handling skar kad själ: det var honom nog för öfvertygelsen, att en stor tro var för handen. Ljuft är hans ok, lätt är hans börda, mild hans dom. Ända i sista ögonblicket ser man lärjungarnes irring om den rätta betydelsen af hans väsen och kallelse. Men de hade tro?: som den personliga utgångsoch medelpunkten för ett nytt guddomligt Nf i verlden, som den fridbringande medlarn mellan den helige Guden och den syndiga menskligheten, hade de gjort honom till föremål för sitt förtroende och hopp: derför öppnade han dem ock sitt hjerta, derför valde han dem till sina vänner och stridsbröder, derför förtrodde han dem, för tiden ester sin bortgång, sin sak. Hvad ännu hos dem var nitälskan för satser, måste de bortlägga; hvad som gjorde dem skickliga till arbete på Gudsrikets åker, det var just deras fria ställning till den ärfda tron, deras oafhängighet från hvarje dödande bokstaf, deras öppenhet för den lefvande, alltfort nyskapande och verkande Gudsandens inflytelser. Om vi lösa det ärfda bekännelsetvångets fjettrar och ej mera göra förhållandet till Kristi person beroende af förhållandet till de kyrkliga dogmerna, så ätervända vi dermed blott till Kristi föresyn, till sjelfva urkristendomens för alla tider bestämmande förhållanden. Det ha i nyare tider älven män, som till böjelse och rinne stå på den gamla bekännelsens grund, men tillika ha ett öppet öga för vår tids kyrkhga behof, t. ex A. Vinet, erkänt och uttalat. Den djupfromme Vinet har oförbehållsamt förklarat, att, så snart det blir allvar med församlingsprincipen, är det ock slut med symboliska böckernas kyrkorättsliga betydelse. I sin skrift öfver religionsfriheten ) an-märker han till rättfärdigande af det faktum, att den nya konstituerade fria? kyrkan i Waadt ej vidare höjt den schweiziska bekännelsens fana: om äfven den kristna sanningen är oföränderlig, så är dock ingalunda hennes menskligt-historiska uttryck det. Sextonde seklets trosbekännelser betecknar han som ej motsvarande det nittondes behof. Genom sin öfvervägande klerikala, ja lärdt-teologiska och polemiska karakter, mani!estera de sig, enligt Vinet, sjelfva som utväxter af den tid, i hvilken presterskapet var kyrkan. Men som ett verk af teologer kunna de omöjligt vara ett verkligt uttryck af församlingstron, och från det ögonblick, da den grundsats vinner erkännande, att kyrkan hvilar på samtligheten af hennes medlemmar, och ej blott på det presterliga ståndets skrå, anser han oundängligt att inrätta bekännelsen för församlingen. n ny bekännelse, sådan vår tid fordrar, mäste enligt hans åsigt vara folkfattlig, helt och hållet afssende Kristi person, till hjertat talande; ett barn måste utan möda kunna behålla den i minnet, en döende med glädje kunna bedja den i dödsstunden. : Församlingsprincipens seger i Baden var sålunda visserligen ock en samvetsfrihetens seger; han befriade församlingen från oket af teologiska lärformler och klerikala trossat-er. En ny, ort, församlingstrons väsen i få enkla satser sammanfattande, bekännelse blir måhända snart på tiden; den blir då ett nytt vittne för den kristna ande, som lefver i församlingen. Ån är tiden dertill ej kommen; det nya är i sin första uppkomst, det gamla ännu i upplösning, och innan kyrkan kan återvända till trosenhet i sitt uttrycks enklaste form, måste först församlingsprineipen vinna allmänt erkännande och det gamla lärotvånget vara fullkcmligt aflyst. Härelter visar Schenkel, att det ej finns en större villfarelse, än om kyrkoläran skulle förnyas? efter de gamla bekännelsernas måttstock och om försumlingsprincipens nya vin skulle gjutas i den är!da teologiens gamla läglar. Han visar ock förvändheten af den åsigt, att endast ?bekännelsetrogna? och flitiga iakttagare af nuvarande kyrkliga bruk skulle kunna gagna församlingen. Och härigenom ledes han till följande sakrika utredning af orsakerna till vår tids okyrkligVi må verkligen ej undra öfver, om den mera bildade delen af de kristna församlingarne mer och mer undandrar den offentliga gudstjensten sitt deltagande. Gudstjenstens mål är ostridigt uppbyggelse. Men uppbygga oss kan blott hvad som verkligt tillfredsställer vårt religiösa behof, verkligt eldar vår sedliga sträfvan. Om nu predikanten, som tyvärr så ofta är fallet, ej blott är en sträng bekännelseman, utan äfven dertill en argsint ifrare, en trumfande fanatiker; om han i stället för att genom förnuftiga grunder bilda kristna öfvertygelser, genom grofhet och ofördragsamhet sårar det kristliga sinnet; om han, i stället för att välvilligt upptaga tidens bildningselementer, från predikstoln fördömer hela kulturn som djefvulens verk: hur kunna vi då vänta, att våra kyrkor åter skola bli de bildades och sjelfständigt tänkandes uppbyggelseställen och samlingspunkter? Den offentliga gudstjensten är säkerligen ett väsenthgt behof för fortvaron af ett sundt och kraftigt kristligt trosoch församlingslif. Men den kan ock vara så inrättad, act den rentaf förstör detta lif. Kyrkornas tomhet är stundom symtomet af en religiöst sjuklig stämning; men de okyrklige kunna ock vara rätt goda kristne, vida bättre ofta än sådana, som ingen gudstjenst försumma. Gud ser framförallt till hjertat, ej till läppar och händer. Han vill ej ha dyrkare, som blott bringa honom slentrianmessiga och formskurna hyllningar, utan sådana, som tillbedja honom i anda och sanning. Paulus anbefaller (Rom. 12: 1) en förnuftig gudstjenst, som består 4 hängifvandet af hela personligheten till ett lefvande, heligt, Gud behagligt offer; Jakob (1: 27) prisar som den renaste gudstjenst, om vi besöka enkor och faderlösa i deras nöd och bevara oss obefläckade för verlden. Enhvar, som söker sannfärdigt känna och af hela hjertat älska Gud och i uppriktigt sinne uppfylla hans vilja, tjenar honom äfven samnfärdigt. Om många nu dragitsig från deltagandet i predikan och nattvarden, så måste vi åtminstone vara nog billiga att begripa detta steg. Redan för längesedan har R. Rothe (Theologiche Ethik 111. 1032) höjt sin varnande röst mot att qvälja våra verkligt bildade med kyrkan. Man borde dock begripa. att de vulgära Iraser, i hvilka från den bekännelsetrogna sidan mest ) La liberte religieuse, sid. 638. Hans skrift om Uanalhloemon fi korkliot afcseendaeY hvilken i Re