Aftonbladet – 12 juli 1865, sida 2

Bana nr. rear rn Frenninge blifvit nära enhälligt vald. Om odgång ooh dess missbruk. Sedan frågan om en revision af gällande föreskrifter i afseende på eder och deras användande under en lång följd af år varit föremål för K. M:ts och rikets ständers uppmärksamhet, utan att likväl föranleda till någon väsentlig ändring, hade K. M:t under den 20 November 1863 anbefallt justitiekanslersembetet att häröfver afgifva utlåtande. Ett sådant hade förut blifvit infordradt och af justitiekanslersembetet afoifvet den 21 Juni 1859, hvari nämnde embete dels redogjorde för de särskilda åtgärder, som i anledning afrikets ständers skrifvelse den 23 Oktober 1823 blifvit vidtagna till inskränkning af edgång och rättelse uti stadgade edsformulärer, dels ock på anförda skäl förklarade sig anse någon väsentlig förändring icke då böra ske uti de ej långt förut meddelade föreskrifterna angående edvång. I det nu nyligen afgifna utlå andet föreslås deremot en ganska genomgripande och väl behöflig reform i detta hänseende, hvarföre vi här nedan meddela följande utdrag ur ifrågavarande memorial: Tankarne hafva under sednare tider icke varit särdeles skiljaktiga derom, att, under stigande bildning och sedlighet, edgång mer och mer kan inskränkas, och man finner att hos alla bildade folk antalet af edgångar, likasom hos oss skett, efter hand minskats. Att en sådan minskning af eder är ett för alla lagstiftare eftersträfvansärdt mål, derom blir man således lätt ense; men vid alla reformer och äfven i fråga om denna är det svårast att bestämma tiden när och sättet huru man bör söka närma sig målet. Rikets ständers upprepade framställningar, E. K. M:ts förnyade nådiga remiss och flera, efter den tid justitiekanslersembetets sednaste underdåniga utlåtande i ämnet afgafs, inträffade omständigheter, hvilka här nedan skola uppgifvas, föranleda mig antaga att numera möjligen skulle kunna tillvägabringas hvad jag då trodde vara nog tidigt att försöka. Under rikets ständers öfverläggningar och i allmänhet under striderna i fråga om edgång har anförts ett skäl, hvilket, om detsamma befunnes grundadt, vore ensamt afgörande, emedan fråga om användande af edgång då icke vidare borde kunna i ett kristligt samhälle uppstå, utan all edgång afskaffas. Man har nemligen (ekonomiutskottets betänkande n:r 181 den 24 September 1860) påstått hvarje edgång förbjuden genom den heliga skrifts ord: I skolen allsintet svärja, men edert tal skall vara ja, ia, nej, nej, hvad derutöfver är det är af ondo.? Vid sådant förhållande har jag ansett först böra undersökas hvad vigt detta skäl mot edgång bör tilläggas, helst icke något af hvad jag deremot sett anföras af mig kunnat antagas säsom en tillfredsställande vederläggning eller anledning att såsom skett lemna detta skäl utan allt afseende. Dervid har jag funnit att 5 kap. i Mathei evangelium, der ofvannämnda bibelord igenfinnas, ä ena sidan, af qväkare, några andra sekter och många enskilde af flera bekännelser, deribland äfven nimärktare rättslärde, tydas så, att de innefatta ovilkorligt förbud emot användande i borgerligt samhälle af all edgång; men att deremot, å andra sidan, de flesta både katolska och reformerta bibeltolkare ansett edgång i vissa fall kunna lagligen tillåtas äfven enligt avförda bibelställe, och att t. ex. Luther söger: allt svä ande och edgång, som menniskan af sig sjelf gör r här förbudet; men om kärlek, befallning, nöd, nästans nytta eller Guds ära det kräfver, är det det väl ajordt.? Vid jemförelse af hvad till stöd för de olika meningarne af både skriftlärde och rättslärde bhfvit andraget och till min kännedom kommit, har jag icke kunnat finna -hvarken andra ställen i nya testamentet eller de talrikt anförda nyttighetsgrunderna berättiga till något undantag från den meddelade föreskriften att allsintet svärja? ; men mig synes att man å ömse sidor begått ett misstag, då man antagit denna föreskrift hafva varit meddelad, för att genast eller i ett visst tidsmoment af verldsliga lagstiftare såsom borgerlig lag tillämpas, och alideles förbisett att detta vår höge religionsstiftares sålunda visserligen ovilkorliga bud, jemte de flere dem han i omedelbart sammanhang dermed i sin -bergspredikan meddelat, t. ex. Patt icke stå mot, utan är det så att någon slår dig a kindbenet, så vänd honom ock det och att om någon vill gå till rätta med dig och taga din ifrån li låt honum ock hafva kåpan med, påtagligen tillhör ett annat lagstiftningsområde än det borgerliga sant endast äro bud af den kristliga sedoläran, gudomliga och visa råd, dem hvarje enskitd kristen bör, såvidt i mensklig förmåga står, frivilligt följa, när han försöker uppnå eller åtminstone närma sig det derefter slutligen (i kap. 5 v. 48 framställda målet: varer fördenskull fullkomliga såsom eder himmelske Fader fullkomlig är.? Justitiekanslern anser på denna grund att, ehuru hvarje lagstiftare oaflåtligen bör hafva sin uppmärksamhet fästad å Evangelii bud och oaktadt ingen ändring i borgerlig Ing bör ske i strid med den gud Qnlig man dock icke lärer kunna anse nämnde skriftens ord innefatta ovilkorligt binder för den borgerliga lagen att bibehålla edgång. Andra betänkhgheter hafva likväl fräroställt sig, nemligen huruvida man kan anses be rättigad antaga, att det kan vara tillständigt, ens för upprätthållande af allmän ordning samt säkerhet till person och egendom eller något annat timligt ändamål af hvad vigtsom helst, att ?använda ett medel, dervid förutsättes, att medmenniskors evinnerliga vällärd i ett annat lif äfventyras, samt huruvida, om man en gång kommit till insigt och öfvertygelse derom att sådant icke är tillständigt, man då kan antaga det möjligen vara förenligt med verldsordninSÄTRA NARNIA FSA SN STI SRSSN OG