Pastor Schellenberg: Först borde församlingen höras, sedan generaisynoden döma. Generalsaperintendenten Pecersen: — Der en I Baumgarten skördat bifall, uppträdde äfven han med glädje. Han tillönskade föreningen en sund I höversida, synnerligt tör folkets skull. För vårt folk ett hjerta. det måste föreningen ådagalägga. Derför skulle den höja sig öfver allt teologiskt I partiväsen. Man skulle dra till sig lekmännen loch akta försumlingens röst; man vise, att det fins en kristendom, som stiftar frid. I Teol. doktor Krause; Baumgartens yrkande angående bibeln uttryckte ej ens nöjaktigt hans Jegen ställning, än mindre andras. et vore naturligt, att i första rummet negationerna mot det föråldrade framträdde; att finna det positiva vore ljust samtidens stora uppgift. Prof. Schenkel: Man borde yrka lärofrihet i allmänhet, men hålla frågan öppen till nästa protestantdag angående nödiga stadgar samt domsrätten på grund af dem. Teol. professor Rothe yttrade sin glädje öfver att föreningen gaf den största frihet åt alla medlemmar. Det gåfves en liten högersida bland oss, och denna sjelf ville den möjligaste frihet för alla. För honom vore denna förening just derför en hjerteangelägenhet. emedan under nnvarande förhållanden blott förtroendefull frihet kunde hjelpa kyrkan. Lärotrihetens gränser kunde blott indirekt uppställas genom ett slägte af sannt frie och dock troende lärare och genom fri offentlig yttranderätt. Full enhet i så stora frågors lösning vore hvarken att vänta eller önska. Ötverhofpredikanten Schwarz ville säga Baumgarten sin tack och uttrycka. att man borde ta honom och sådane män till föresyn i äkta tolerans. Baumgarten: Det erkännande föreningen egnade äfven atvikande meningar jemte vissheten, att full frihet här herrskade, vore honom mer värd än antagandet af hans föreslagna formel, som han nu härmed återge Ordiöranden framställde Schenke!s förslag, som enhälligt, utom en röst, antogs. Det mecklenburgska kyrkotvånset afhandlades sedan. Professor Ewald från Göttingen yttrades Storbertigen hade 1848 lofvat en kyrkoförfattning och aldrig återtagit löftet, men aldrig låtit det komma till verkställighet. Kyrkan bestode här blott genom sin bekännelse, innehällen i symboliska böckerna och derefter måste bibeltolkningen rätta sig; bibeln står säledes under dessa skrilter. Den, som felar mot denna åsigt, kan ej tålas i kyrkan som prest och lärare. För folket innehölles bekännelsen i de gamla kyrkoordningarne, psalmböckerna och katkeserna, vid hvilka enhvar vore strängt bunden. Men derötver reser sig prestembetet och den katolska skilnaden mellan prester och lekmän återställes. Presterna äro nådemedlens förmedlare; Guds ord kan blott genom presterna förmedlas och törklaras. Öfver: kyrkorådet har den presterliga myndigheten i högsta mening. Presterna äro forpligtade att bringa till dess kännedom hvarje afvikelse rån de kyrkliga föreskrifterna. Kyrkan i sin helhet beiraktas som ett räämne, hvilket må godtyckligt formas af de presterliga ledarne. Just kyrkans bästa, samvetsgrannaste medlemmar lida kyrkligt förtryck och förföljelse. och slafsinne, hyckleri och fördömelsesjuka betordras. Detta kyrkoregimente har slagit evangeliska kyrkan ett djupt sår. Presterna öfverbjuda styrelsen i forföljelse och zelotism och ifra iör öronbigt, sabbalstvång, penitenser, neka kyrkgård o. 8. v. Det vore oförlåtligt. om i hela evangeliska kyrkan icke engång försök gjordes till ändrings vinnande; en sådan fläck skulle i veridens ögon aterfalla på kristendomen. Följande beslut föreslogs: Förenirgen erkänner i den mecklenburgska landskyrkars nödställdhet en stor och trängande fara för Tysklands evangeliska kyrka och anser för en protestantdagens pligt att motverka denna nöd.? Prof. Baumgarten intygade, att imecklenburgs ska kyrkan vore förhanden en verbörd nöd och tara för själarne. Protestantdagen måste handla 1 denna sak, och han vore ötvertygad. att protestantdagen skulle derigenom vinna anseende och rinna det gladaste bifall i de frommaste kristnas hjertan. Teologie professor Hilgenfeld ansåg protestantdagen ej kunna annat göra, än afge den lörklaring, att Mecklenburgs kyrkliga tillstånd strede mot all sedlighet, kristendom och protestantism. Fritz Reuter ådagalade, hur obeskrifligt naiv kyrkostyrelsen varit i förra tider mot nu. Pastor Bartholdy visade hur bibelns tolkning ier läge under lås och regel, och huru det allmänna prestadömet vore undertryckt. Församliugen antog euhälligi Ewalds förslag. Som bekant, är den ryktbare Klieioth pelaren i Mecklenburgs kyrka och har ätven :nom BSverges landamären mänga varma, såväl episkopala som pastorala. sympatier. Sådana persuner äro ovärderliga. De verka mer för den kyrkliga friheten än många protestantdagar. Flera medlemmar komma att skriftligen :nge sina tillämnade anföranden till tryckaing i protokollerna, då tiden :j medgaf längre muntlig öfverläggning. Deltagarne i mötet voro omkring 400, delegerade från tilielafdelningarne. Vi ha blott i största korthet kunnat anföra hvad som yttrades. Ordföranden, geheimerådet Bluntschli, utialade sin siora glädje öfver första protestantdagens lyckliga förlopp. Han hade anländt med någon oro, men återvände med -n glad tillförsigt från denna förhandling. Man hade föruummit månget träffande och Hivande ord, och kunde hoppas ait det skulle falla i fruktbar jord. Stora motsatser funaes, och dock bade allt förlupit i god endrägt, emedan man ej skrymtade, uten ville xslarhet och uppriktighet. Teologiskt skulle man visserligen ej komma öfverens; men öfver de praktiskt kyrkliga målen vore enighet förbanden. Det hade faktiskt visat sig, att en gemensam känsla af kristlig och provestantisk art lefde hos föreningen, och nilt, hvarom man varit ense, vore at real halt och hade sina rötter i vår tids andliga lif. Man kunde derför tröstftullt ötverlemna sig åt hoppet, att protestantdagen skulle välsignelserikt inverka på det tyska folket. Hans exzoalloens grefve Manderström såcsam dintamatick föärfattara