Å J anse de fakultativa tillri I nas som konkubinat men det tillhör den enskilde att i särskilda fall Ipröfva detta, som ej kan regelbindas af det all,männa. Blandade äktenskap ha i öfrigt en stor Pack nationalbetydelse, som ej bör förbises. Bäjern hade man ock funnit, att färre blandade äktenskap blifvit lagligt upplösta än de rent protestantiska. Meliertid tillställde katolska prester oupphörliga trakasserier. En egentlig lösning at den praktiska konflikten kunde blott ske genom intförandet af obligatoriska civiläktenskap. Man kunde liga. Men vi höra ju dessa lagliga äktenskap trån andra sidan beteckMan torde vägra den äfven infördes en dualism: kyrkbga välsignelse kyrkligt fullbordade äktenskap och civilt afslutade. Pastor Falkenheiner önskade civiläktenskap, men ej tvungna. Pastor Schellenberg önskade obligatoriska. Om tvånget att vända sig till presterskapet upphörde, så bortfaller af sig sjelf allt andligt tvång. Pralziska kyrkan hade 50 år utan skada haft civiläktenskap. Teol. doktor Krause hade alltid offentligt förfäktat civiläktenskapets obligatoriska form. Men ett är den personliga åsigten, ett annat en stor förenings uttalande. Då han kände, att många varma vänner af töreningen ansåge tiden ej mogen, ville han nöja sig med fakultativa civiläktenskapet. Protessor Schenkel, talade för obligatoriska civiläktenskap. Afvenså hofpredikanten Schuweizer, helst han ansåg dem högst nödvändiga bade i statens och kyrkans intresse. Archidiakonus Greiling önskade borgerliga äkrenskapet obligatoriskt, det kyrkliga fakultativt. Ordföranden erinrade, att en votering här vore utan allt ändamäl, då mötet ej vore lagstiftande, och att en opinionsyttring vore kraftigast såsom enhällig. I det afseendet vore Krauses förslag ändamålsenligast, om man tillika uppdroge at utskottet att till nästa protestantdag förbereda trågan om obligatoriska civiläktenskap. rofessor Holzendorff instämde häri, under reservation af sin enskilda åsigt, och samtlige talarne återtogo på samma grund sina yrkanden samt biföllo enhälligt ordförandens förslag. Nu föredrogs protestantiska lärofriheten och dess gränser, hvarötver följande ytrades al Öfverhofpredikanten Schwarc: På alla orter upprör nu denna fråga sinnena på det lifligaste. Vi må då först fråga em symboliiska band motsvara protestantismens ande. Vi måste svara nej, helst vi i symboltvånget se en qvarlefva af katolicismen. som stär i motsägelse med reformationens grundtankar. Ty det är just dennas väsen att sätta samvetstro i stället för auktoritetstro. Dessa trosbekännelser äro blott menskomeningar, och hvarje troende har rätt och pligt att döma dem efter evangeliets sanning, efter den ur bibeln vunna tron. De kommo i vår kyrka, då Luthers auktoritet sattes i stället för päåfvens, och bekännelsernas formler blefvo nya fjettrar, ingalunda mjukare än de förra. Från början skulle dessa skritter dock blott vara till rättfärdigande och kyrkopolitiska akter, och deras betydelse bestod i det högtid liga frisägandet från romerska villfarelser. Men reformationen afmattades, den religiösa rörelsen gick snart öfver och en ny lärvauktoritet och en ny tradition blef satt bredvid, ja öfver, bibeln. Förpligtelsen på augsburgiska bekännelsen inträdde tidigt, men hur annan var dock dess be tydelse då mot nu, när denna formel är främ mande för det religiösa medvetandet. I vår tid är sådan förpligtelse rentaf osedlig, då den oundgängligt måste trycka och fördertva samvetet vid nuvarande vetenskaps och bildnings ståndpunkt. Vår trosvetenskap är en annan än 16:de seklets; de metafysiska föreställningarne, antropologien och psykologien äro fullkomligt omskapade, ja hela naturoch verldsäskädningen är sedan dess en ny. De gamla magiska föreställningarne äro för oss omöjliga och ötverallt ha de religiöst sedliga trädt i deras ställe. Betänke man härtill de historiska vetenska pernas nuvarande tillstånd, de okullstötliga resultat, som källornas kritik och undersökningarne öfver urkristendomen lagt i dagen. Ingen samtidens lefvande menniska kan skrufvas tre sekler baklänges och dra sig undan den luft. hvari hon letver och andas. Man säger väl: presten står till dessa d. kumenter som juristen till lagen; men då blir religionen juristeri och samvetstron rättsfråga. Andra säga: utan för pligtelse på bekännelser är kyrkan omöjlig — biolt måste det vara en förpligtelse på anden, ej på bokstäfverna. Men hvar är bokstaf och hvar är ande, och hvem är skiljedomaren; Man måste dock ge teologien hvad teologien tillhör och förvisa till historien hvad längesen är åt henne hemfallet. Symbolerna må ta in sin plats i dogmhistorien, man må erkänna dem 1 deras fulla värde, göre man blott ej af dem en snara för samtidens samveten. Ätven i afseende på den andra auktoriteten. bibeln, är mekanisk och absolut underkastelse omöjlig, ty bibeln är hvarken en lagkodex eller bildar en enhet från första till sista bokstafven utan är inom sig skiljaktig och vi kunna blott genom fri forskning intränga i honom. Denna fria forskning är en protestantismens grundsats. Men vi kunna ej forska i honom utan att tillika for ka öfver honom. Hvad som är bibel beror på kyrkans omdöme, på menskligt antagande. och vi ha derför rätt och pligt till revision. Dermed är kritikens början gitven. Sedan kommer frågan om de särskilda skrifternas äkther, ålder, tillkomst. Redan Luther ötvade kritik. Men oss stå helt andra medel till buds. och i förhållande till vetenskapen har ingen kyrkostyrelse rätt ati dekretera, det den eller den boken är apostolisk. Äfven måste skal och kärna skiljas. Vår forskning går långt öfver den gamla inspirationsdogmen, som gjorde denna Dok till en fetisch; en dogm, som i sin fulla stränghet ej ens strängt troende i vår tid upprätthålla. Vi stå icke på evangelierna, utan på evangeliet. Devanren Zittel. Om en troslag kan ej vara fråga. Men lärofrihetens grämser måste uppdrar gas både åt den katolicerande och den rad:kala sidan. Icke teologerna, utan församlingen skulle i hvarje fall afgöra, om gränsen öfverskridits om presten så sårat församlingen i hennes kristna medvetande, att en välsignad verksamhet blefve omöjlig. Men till sådan dom fordrades en församlingsrepresentation, och så , -ammanhängde saken med kyrkoförfattningen. Önskligt, attfrågan framdeles särskildt behandlades. Teol. professor Baumgarten ville, ehuru stående långt till höger om föreningens majoritet, af hjertat instämma, utan att afpruta ett jota af sin egen öfvertygelse. (Bifall). Hvarje personlig trosställning vore i denna förening tillgodosedd; denna fulla och uppriktiga frihet hade han cj funnit i andra kyrkliga föreningar, som ej kommit ifrån ett diplomatiskt konstlande. Han önskade dock, att föreningens positiva förhållande till bibeln måtte finna ett uttryck. Geheimerådet Welcker önskade en bestämmel För den kristna lärofrihetens skydd är det sentligt, att i tvistefrågor domen utgår från kyrkans generalsynod?. j i trycktrihetsmål. Det skulie motsvara jury i: