att beräkna huru mycket kunnat brinna, ty på andra sidan ligger Salttorget, som, omgifvet af magasiner, var uppiyldt af en stor del af den räddade lösegendomen, förutom det att alla magasinerna inrymde spanmål, salt, m. m. Lägg härtill att genom denna bro har Carlstad kommunikation med Vestra Wer.cland och Dalsland, och man kan göra sig ett begrepp om huru stor vigt det låg på att rädda den. Detlyckades äfven. Vid kaualbron blefvo några hus, liggande istadens 8. k. kålgårdar, bergade till följd af att större delar afangränsande logar, plank, staket m. m. genom några få mäns rådighet och endast med tillhj-lp af ett par yxor och några spett nedhöggos. En strax nedom kyrkan stående brädstapel skyddade några mindre hus, vedgårdar och träupplag. Vid Skutbyggaregatan leddes släckningen af en bland stadens större affärsmän med storinsigt. Att elden här blef afskuren har man istor mån att tillskrifva hans raskhet och förmåga att leda släckningen. Några större löfr:ka träd bidrogo betydligt att skydda och kröna arbeset med framgång. Här liksom vid biskopshuset insåg man tydligt hvilket stort värn mot eld man har 1 trädoch buskväxter. Elden upphörde omkring klockan 1 på natten och just vid Skutbyggaregatan och biskopshuset 1 stadens norra och södra delar. Ait, med den hasti het elden spred sig åt alla håll, kunna beskrifva när den fattade i hvarje trakt af staden eller i hvarje hus och precis angifva dess gång finner en hvar är omöjligt, hvarför jag härmed afslutar denna del af mitt bref. Jag vill blott tillägga att vinden under hela eldsvådan gick snart sagdt rundt om kom passen och att under flera timmar ett förfärligt regn nedstörtade, som äfven försvårade arbetet. Om sjelfva släckningen har jag hört att hvar och en gjorde sitt bästa, men dels fördröjdes den derigenom att folket vid eldens uibrott befann sig i kyrkan, der nattvardsungdomen gick till skrift, och behöfde tid att byta om kläder, dels kan bristen på vatten, släckningsredskap samt skickliga ledare af det hela anses vara orsaken till att elden fick en sådan öfverhand. Från landet hade mycken allmoge infunnit sig för marknaden, en del deraf hjelpte till, men en annan mäste hafva varit alltför rädd om sina söndagskläder. Jag talade nyss om ledare eller kommwenderande och stdana funnos visserligen, med de voro för få och liksom befolkningen ej vana vid dylika göromål. Landshöfdingen och borgmästaren deltogo med outtröttligt nit i eldsläckningen och gjorde allt hvad i deras förmåga stod. Sprutorna voro nog i ordning, men här så som i de flesta småstäder voro de af mindre dimensioner och gjorde föga verkan vid en så härjande eldsvåda som denna. Man har undrat hvarför detej gjordes försök att rifva ned för att förhindra eldens spridning, men det fattades yxor och dylikt och hvad som i början fanns blef snart kastadt hit och dit. Jag har hör, många uppgitvas för att verksamt hafva bidragit vid släckningsarbetet, men vill ej här uppgifva deras namn. Dock tager jag mig, på uppmaning af flera Carlstadsboer, friheten särskildt nämna teaterdirektören Agarah, som med sitt sällskap spelt en tid i staden och nu afvaktade mark naden. Hr A. har lycsligtvis sjelf ej förIsrat mycket vid branden, ej heller hans eujetter, och det skulle varit alltför kännbart för hr Å., om han, som för 2 år sedan i Finland och för flera år tillbaka då eld upp: kom på ett ångfartyg förlorade all sin egendom, äfven nu blitvit hemsökt af olyckan. Men för hr A., som under marknaden kunnat påräkna en god recett, blef detta hopp besviket. Hr A. lemnade åt sina sujetter och andra att rädda haus egendom, under det han sjelf var en af de förnämsta ledarne vid släckningen och ådagalade de siörsta prof på mod, beslutsamhet och uppoffrin.. Såsom exempel härpå kan jag nämna, för att skydda landskontorets tok mot frimurarelogen, hade hr A. från skorstenen på det förra upphissat ett brandsegel åt den del af frimurarelogen der elden var starkast. Men snart brast tåget, han halkade längs inåt gården, men hade tågändan med sig. Han fick fotfäste mot en takränna, men äfven denna gick sönder. Emellertid hade tågändan ånyo fastnat, han blef hängande i luften några sekunder, tåget lossnade och han föll ner till marken, men lyckligtvis utan att det ringaste skada sig. Han var snart åter på benen, skyndade till Vestra bron, som stod i fara, var den som anskaffade sprutan och stod på det första brokaret tills all fara för bron var öfverstån den. Äfven räddade han en gammal sjuk qviona, som var nära att blifva innebränd. Första tyska protestantdagen i