jag skall ej sluta att förarga honom förrär han slutar upp att vara svartsjuk. Ni går då, tant? Ja, min bicka lilla, farväl tills i mor on. Och Mercedes tryckte sina läppar och sina fräknar mot sin brorsdotters bleka kind. Farväl, Manuelita. Ni behötver hvila, sade Daniel och räckte sin hand åt Rosas dotter med ett uttryck så mildt och tröstande, att den stackars flickan, djupt rörd, brast i tårar, så snart hon blifvit allena. Mercedes tog emellertid sin följeslagares arm och begaf sig på hemvägen. Aftonen var temligen kall och Daniel hade ingen öfverrock, men ban var så uppretad öfver att på detta sätt hafva blitvit fångad af den sköna Mercedes att harmen höll honom varm och kom honom att mindre sakna sin kappa. 4Nej, nej, vi skola icke gå så fort, sade Mercedes. Som ni behagar, sefiora4, svarade Daniel. Ja, låt oss gå långsamt; Gud gitive att vi möite Rivera! Ja, Gud gifve det! eHvad han skulle bli ursirvig ! sÄr det möjligt? tJa visst. Och säkert skall han då tvinga er att lemna mig. Åh, det skall ni få se! Jag skall berätta er något. Häromdagen kom jag från Agustina, åtföljd at en kavaljer. Rivera tick se mig och gick öfver på andra trottoiren. lag kände straxt igen honom och hvad tror us jag gjorde? 2Ni ropade förmodligen på honom?? ?Nej, visst icke! Jag lätsade eom jag ej gett honom och hörjade gå gata upp och gata ued, i stället för alt gå hem. Jag tappade ändå min ena sko, som jag råkat tromp.: ned, men det brydde jag mig icke om; jag bara gick och gick, och Rivera följde eter på andra trutioiren. Jag visste nog att han kom efter mig och derföre 08 jeg omvägar, stennade för att prata ör