Aftonbladet – 10 juli 1865, sida 4

illen har Dilivit alskanlad. Newyork. Spanien har beslutit aftå från San Domingo. Öns utrym: range har redan börjats. ILANDADE ÄMNEN. En nybyggares björnjagt. Långt in i ule lappmark upp emot tjeiten bodde för icke Vånga är sedan en nybyggare, hvilken, liksom e fleste sådane, ock varjagare. Jagten och djur ingsten äro deruppe en nödvändig binäring. Skören at de små bkertegarne är knapp och osäker, y nattfrosterna förstora så olta det gröna kor: et, men skörden i vildmarken är säkrare. Der innes god tillgång på hvarjebanda vildbråd. I )öarne vistas vildgäss och annan simtagel, och skogsmarkerna finnas jemte annat vildt, isynnerhet ripor, hvilka om vintern fångas i stor nängd. Dahlberg, så hette den ifrågavarande nybygvaren, var icke älven jägare och var isynnerhet n skicklig fangare. Fick ingen annan nipor i ina snaror. nog fick han, hvarför han ock i.oren crhöll namnet rypkungen?. Md Under ett anta! år hade Dahlberg med framsåmg idkat jagt på allt slags vilåbräd, som fanns uärhe en af hans hem, men en jagt, den förmsta af alla. nemligen björnjagt, hade han ej vat sig på. Det fattades honum hvarken mod sjler lust, men hans beväpning var så klen, att ifventyret syntes honom för stort. Han hade ntet annat gevär än en grof lodbössa eller haltstudsare af lappsk fabrik. Hon sköt hjelpligt nog och Dahlberg törstod att väl och:raskt använda henne, huru otymplig än kolfven var, men låset var så dåligt, att nan ingalunda var säker för klickning. Dessutom var det, ätven itall skottet brann af. ganska ovisst, om det skulle göra behörig verkan, och han mäxte skjuta på nara håll, på tio å lemton steg, ifall han ville hoppas att fa sin björn. Tog det då ej rätt säkert — Ja, då var hans belägenhet åtminstone icke atundsvärd. Någon jagtkamrat hade han ej att uligå, han egde icke ens en hund, som kunde afleda er sårad björns uppmärksamhet; allt måste bero pa blot ett enda skott och på detta kunde Dahlberg ej med trygghet lita. Till följd at dessa omständigheter hade Dahlberg lagt band på sin lust för björnjagt. Tilltällen dertill hade ej saknats, ty hvarje höst sak ban björn flera. gånger, då denne ute på de vidsträckta mossarna spisade hjortron. Björnen är, såsom man känner, en stor älskare at frukter och bär, och isynnerhet tycker han om hjortron. Dahlberg kunde se, huru björnen ummar igenom smorde kråset och makligt Iramgaende sysselsatte sig med bärplockning. Denn. ögonfrgnad tör en jägare blef dock till slut så lockande, att den öfvervann alla hans betänkligheter. Det visade sig klart, att det ej vore nägon svarighet att komma i håll för björnen. Om denne borjade sin bärplockning vid ena ändan at mossen, så framiyckte han sedan i sakta mak till den andra. Nybyggaren hade således mycket god tid att göra en omväg och taga plats på nagot skyddadt ställe, hvarest-han osedd kunde atvakta björnens ankomst. Läg björnens väg i siktningen af bakhållet, nåväl, då fick jägaren sa nara häll han kunde önska. Ju mera han tänkte härpå, desto större blef lusten att väga törsöket. Ätventyret var, det insåg han, lika stort, som det synts honom förut; men lockelsen blet allt mera manande: han kunde ej mera motstå densamma. En vacker Augustidag för omkring tolf år sedan beslöt han att göra en vandring till en större bjortronmosse, hvarest björn ofta plägat visa sig. Finge han den gången se björnen, så tvekade han ej att göra ett försök. Sedan han rengjort sin anspråkslösa lodbössa och funnit att alla knallhattar den dagen brunno af, hvilket ej alltid var tallet, emedan lastjedern var så svag. och sedan han med omsorg laddat ett dugtigt skott, begat ban sig af med godt mod. Etter en timmes vandring var han nere vid mossen och sag der myc: ket rikugt en björn vid dess östra ända, under hjortronplockande stadd på vandring vesterut. Dahlbergs förfaringssätt var nu givet. Han tog en omväg, för att ej bemärkas at björnen, och lade sig 1 bakhäll vid nagra björkbuskar på eu stalle aer mossen smalnade al, så aut björnen antaghgen skulle fardas tram just der. När han hunmt ram och intagit sin förtäckta plats i det lilla snåret var björnen ännu på omkring femton hundra alnars sfstånd Björnen närmade sig ganska sakta, så att Dahiberg hade mycket god tia att bereda sig på det förbidatie mötet. Väntans timmar bleivo icke långa, ty björnens rörelser voro roliga att skåda och han närmade sig tortfarande. Efter etc par timmars förlopp, i qvällningen. hade björnen hunnit nära mtill Dahlbergs bakhåll. Det afgörande ögonblicket var snart inne. Med spändaste uppmärksamhet följde nu nybyggaren alla björnens steg. Det var e) utan en viss beklämdhet, som han motsåg striden med den väldiga bjessen, men den naturliga känslan af osäkerhet om utgången, ganska be rättigad i följd af hans klena utröstning, rubbade ej det tingaste hans förerats att våga dusten. Etter några ögonblick var björnen blott pö femton stegs afstånd. Utan aning om den fara som lurade på honom, hade han ställt sin kosa rakt på nybyggaren. Denne hade redan fört sitt gevär till axelm och atvaktade blott en god sigt punkt tör att gifva eld. Björnen vände nu ät venster, liksom för att gå förbi snaret, och preI senterade sin sida. Dabhiberg sigtade på bogen och tryckte af. Skottet swall och i samma ögon blick hördes från björnen ew argt skri, som steg rades till ett rytande. Utan att förlora en se kund kastade Dahiberg sig några steg tillbaka. iör att ett ögonblick undgå björnens uppmärk samhet; detta ögonblick ville han använda tili att ladda om sitt gevar. Det var al vigt att kunna ladda fort, ifall det inträftade, att björnen vore i stand till anfall. För denna händelse hade Dahlberg uttänkt en ganska fintlig metod, son: satte honom i stånd att med det snaraste ha sitt vapen åryo i ordning. Krutet förvarade han lipgande löst blott tara ned i denna med högra handen, för atc få tagien krutportion, tillräcklig till ect starkt skott. Ait hälla detta i pipan gick för sig på en sekund. Kulan var ock nära til hands, ty henne hade Dahlberg liggande mellan venstra kindbenet och tandraden, hvarest hon låg under det I han sköt sitt första skott. Ett grepp in i munnen och kulan var fattad. Hon var lagom stor för att fylla loppet. men ej så trång, att hor ej i kunde rulla ned. Ailtså. i mynningen med henne, ett slag på pipan och hon var nere! Knallhatten var ej heller långt borta, ty den hade DahlI berg hållit innesluten i venstra handen, under det han sköt första skottet. Således, fort på med I knallhatten, och nu i ordning! Det var ock hö tid! Dahlberg hade knappt hun..it använda sin snabbladdningskonst, förrän j björnen var framme. Blodig och bister stormade han genom snåret, reste sig på bakbenen, då han i blinken blef varse sin fiende och var, under lilsket vrålande, 1 begrepp aut kasta sig på denne. Isom stod fem steg till höger om honom. Men i samma ögonblick small det andra skottet; kulan gick genom hjertat; såsom träftad at blixten stör tade björnen till marken och inom en ruinut hade TDitfvet flytt ur hans lemmar. Fem ganger till sammandrabbade Dahlberg med I björn under likartade förhållanden, sköt hvarje gäng ej förrän djuret kommit på femton steg och I fick det ala gånger på platsen. utan att behöfva anlita sitt andra skott, hvilket fortiarande ladda des med den egendomliga snabbladdningsmetod. som vid ifrågavarande tillfälle just jemnt i den afgörande sekunden räddade honom undan Le I stens ramar (Sv. Jägarf. Tidskr.) — tadshäden i Fordon ha nu fått en nv hö n högra byxficka. Han behöide