Bernhard Elis Malmström. F Ha blott lärjungarne i sorgehuset En röst att sjunga svenska sängmöns sorg?.. År sångens sinne så hos oss förfruset. Har sc lorqvans, fö stummats så i bruset Fran dagens ötvertyllda marknadstorg, Att grafven sådan skald som Dig får gömme Så tyst som skulle sångmön ren dig glömma?... Vill hon väl hämnas, att du tystnat hade, Då än som högst Du i Ditt skaldskap stod?... Förtryter det väl henne, att du sade Farväl åt sången, då sig tiden lade På andra värt med svalnadt ungdomsblod, Att hellre hennes kyss du stolt försmädde, Ån tystnaden, när den var pligt, förrådde?... Må vara. Hvarje tid har sina pligter Och hvarje tid ock sina krafter har. Vår sanningstörst ej släcks af några dikter, Vi väga helst med frigjord sannings vigter Hvad i kritikens degel lemnas qvar. Ur sångens drömrus vi ha väckts omsider; Med sång ej vinnas våra dagars strider. Ack, blott med seklers långa mellanstunder Få vi oss glömma i det skönas glans. Förklaring turdra ständigt tingens grunder, Vår frihets gåta och naturens under, Historiens väf och detta band som spanns I rehgionen, att vi ej må glömma, Det högre uppgift fions än den att drömma. Så kände äfven Du. — En skaldedaning Som Din blott sällan något slägte såg. Men sanning framförallt... den tidens maning Ju ödmjukt lydde, gaf Dig ut till spaning å tonkens ocean från väg till våg. )eh så i ?Svanen? Du odödligt diktat, lur Du till målet... ack förgäfves!... sigtat. den, må Du också icke hamnen hunnit, — Ack, litvets lycka dervid från Dig vek — Förgäfves har likväl Du ej förbru: mit. Dig har som skald Du sjelt blott öfvervunnit, Och — ej ett övonblick Dig sjelt Du svek. Och ädlare kanske än dikt och saga Var denna tystnad som försmådde klaga. Oo. BE.