Aftonbladet – 10 juli 1865, sida 2

I ——A Lr V (— VÅ.K Sr. RN gosse med mig, då jag går, ty han är så svartsjuk som en turk; han låter mi; ej ens andas i fred, Jag skull berätta er alltsammans på hemvägen. SNi gör mig alltför stor ära dermed, sefiora.? Godt. Låt oss nu tala högt för att ej vicka uppmärksamhet. Manuella lutade sig mot soffkarmen, till hvilken Daniel närmade sin stol, så att de, Idå han nåsot böjde sig framåt, kunde samtala utan att höras af det öfriga sällskapet. J, Om någon skulle vara nog lycklig att blifva hedrad med något deltagande från er sida, seftoritaX, sade han, sä vore denna I salong honom en farlig medtäflare. I Hvarför det, sefior Bello? sade Ma. ouella uppriktigt förundrad. Emedan det dagliga talrika sällskapet här bör betydligt förströ er uppmärksamhbet. SNej, svarade Manuella hastigt. SVerkligen 24 Ja, jag är här för att ingenting höra och ingenting se. Det år en otacksamhet, setiorita, sade Daniel småleende, SNej: de. är blott en återbetalning. SAT hvad, sefiorita ? Tror ni att min ihärdiga tystnad och like ltighet misshagar min omgifning här?4 SIuru vore något annat möjligt ?5 lä det sättet återbetalar jag dem den afsk jag känner vid att beständigt höra dem tala om en och samma sak, som jag för Sfrigt helst ville slippa alldeles att höra, Men de tala om hans excellens, guver: nören, om den sak, som är gemensam lör alla, med den hänförelse som lifvär alla. Nej, sefior Bello, de tala blow för att tjena sig sjelfva, Oh ! Tvittar ni derpå?3 sDet förvånar mig åtosmRona. (Forts. följer.