Aftonbladet – 10 juli 1865, sida 2

Rätt! ropade Salomon. Det är att talat, sade Merlo. Bed mig när ni vill, dofa Manuelita, och jag ansvarar för att jag skall skaffa er en rosenkrans af dessa förrädares öront, sade en annan artig kavaljer. Manuela såg sig omkrivg, såg på den ena efwer den andra af de qvinnor, som omgåfvo henne, för att fiono någon gnista at qvinligt medlidande, någon kansia i öfverens: stämmelse med hennes egen, något tecken fin vämjelse, som kunde gilva henne styrka. Men nej .. intet... intet .. intet. Der funnos blott män och gqvinnor med mörka, hårda, olyeksbådande drag. Här lästes hat och hämdgirighet, der laster och brott; här djurisk rähet, der förderf och förned ing. Och sådan var den omgifning der en ung flicka, i hvars själ naturen med icke sparsam hand nedlagt ömma och milda känslor, beständigt måste vistas, den skola, der hennes egen far satte henne för att förslöa hennes känslighet och förhärda hennes hjerta! ?Ja, vi böra alla bidraga att lägga en oomkullrunkelig grundval af diamant, för den heliga federationen?, utbrast Garcia. Bravo !? Då först skall fäderneslandets stora dag vara inne, den dag då den heliga febertörst som förtär oss skajl få släckas i de slafvarne, unitariernas blod!? Man talar här om feber?, sade Marifio balfhögt till general Soler, under det Garcia tortfor att deklamera för sällskapet, ?men har ni hört att pastor Gae.e häller på att dö i bjernfeber?? Hvad?? Han är nära döden.? Har han varit länge sjuk?? Fem eller sex dagar, tror jag. Hen yrar beständigt och talar blott om magnetlism, om Årana och om tvenne, som han j vågar vämna.? Men ben talar icke om guvernören ?? ?Nej.4 Då kan han få dö när han vill7, sade eneralen.