Aftonbladet – 8 juli 1865, sida 3

var han en förlorad son; sednare var han en gaucho, otacksam mot sina välgörare, innu sednare var han en röfvare, ständigt strid med landets lagar. Sådan var den man som nu, i Augusti 1840, stängde sig inne i sitt befästade läser i Santos Lugares, då en handfull beväpoade frihetskämpar gingo mot hufvudtaden. Låtow oss nu kasta en blick på lägret rid Lujan, som visar sig för oss i aftonkymningens osäkra ljus, en förebild af det vissa öde, som befriarne gingo till möte. dela den lilla. hären är till häst och delar ig nu i tvenne afde: ningar, den ena under pefäl af Lavallle, den andra anförd af öfverste Vilela. De båda kårerna skulle just nu skiljas för tillfället; den förra gick mot södern, den sednare blef qvar i Lujan. General Lavslle vilie nemligen förvissa sig om stämningen i södra delen af landet, innan han gick löst på hufvudstaden. Inorden hade endast få och obetydliga förstärkningar stött tll hans här; milisen och linietrupperna hade förblifvit tyrannen trogna. De båda armekärerna skildes under lifliga och glada lefverop för friheten och fäderneslandet, detta land, så kärt för sina ner, hvilket; slätter snart skulle vattnas deras ädla blod. Soldaterna tillvinkade hvarandra farväl med lansar och svärd och le qvarblifvande uppstämde nationalhymen, våra gamla legioners segersäng, hvars ista ord dog på deras läppar då de föllo ör spaniorernas svärd. Och så länge ännu 0 skymt af Lavalles division dunkelt afecknade sig mot horisonten, förblef den andra afdelnimgen till häst. Först sedan de ej mer kunde ögna sina bortdragande rater, uppptände frihetskämparne sina inkulder för att ylle sig ot vinter