risont. Och i ett ögonblick då några olyckliga händelser lemnade scenen för de tilldragelser vi antydt alldeles tom, visade sig der plötsligt alla de reaktionära principerna förundransvärdt förenade i en enda person. Det var Resas som nu uppträdde på skådeplatsen, Rosas, som utan tvifvel var den bästa gaucho, som kunde finnas, och som med sina halfvilda böjelser förenade civilisationens laster, ty han kunde med sina ord ljuga och förvilla i utomordentlig grad. Reaktionen hade gifvit honom den plats han innehade, personifierat sig sjelf i honom; också var han henne trogen och gaf ganchon och gauchons vanor och åsigter en bestämd öfvervigt öfver det bonaesensiska samhället, så snart ban försäkrat sig om segern. Buenos Ayres var öfverraskadt och måste böja sig för denna förfärliga öfvermakt. Det var nu icke längre frigan om unitarier eller federala; det var civilisationen och barbariet som skulie strida om herraväldet. Emellertid dukade den förra för tillfället under med unitariernas fall, ty sjelfva det federala partiet, såsom representant för en politisk grundsats, låg kufvadt för gauchahöfdingens föiter, ty under förevändning af federation, trampade han samvetslöst på både federation och union. Det federala partiet log af fröjd och trodde sig vara segrare, men historien skall en gång rättvist anklaga det för att hafva sålt sitt lands ära och frihet, för att få hämnd på sina motståndare, åt en röfvare, som en dag skulle låta sin jernskrdda häst söndertrampa sjelfva de rättigheter, som det federala systemet bevarat. Ty det är falskt att federalisterna misstogo sig om Rosas; det är falskt att byns a honom: Rosas var känd a an sitt femtonde år. Hun var då en Jytte gon; Vid 16 ä