Aftonbladet – 8 juli 1865, sida 2

Herdeyrket, hvaråt han egnar sig både a böjelse och behof, fulländar slutligen han: fysiska och moraliska uppfostran. Derige nom blir han stark, vig och djerf, och der igenom förvärfvar han den olyckliga likgil tighet för blodiga uppträden, som karakte. riserar gauchon. Mellan menniskan och dju ret eger eljest rum denna inre sympati. denna gemensamhet, som har sin grund i blodomloppet. Gauchon förlorar båda ge. nom vanan att utzjuta blod, attslagta kreaturen, hvilket hos honom från sysselsättning blifver till ett behof och från behof till nöje. Detta Iif och denna utveckling ge honom en ytterligt hög tanka om hans öfverlägsenhet öfver stadsbon, för hvilken han hyser det djupaste förakt. Stadsbon sitter illa till häst och är ur stånd att ensam färdas genom öknen, liksom att der förskaffa sig medel att tillfredsställa sina behof; han förstår ej att snärja lasson om hornen på en vild tjur, han vågar ej stöta sin knif ända till skaftet i djurets stru e, och han kan ej utan afsky se dess blod stänka upp på sin arm. Och för allt detta föraktas han af gauchon, som på samma gång föraktar lag och r:tt, emedan sådan stiftas i städerna, och emedan gauchon ej behöfver den. Han har ju sin häst, sin knif, sin lasso och sina ödemarker dit han kan fly utan att blifva förföljd och der han kan lefva utan någons hjelp eller understöd. AT denna klass utgöres egentligen det argentiuska folket, som alltid Jikt ett hotande stormmoln omgifver städernas horisont. Detta folk skänker emellertid gerna sin vördnad och beundran åt vissa ivdivider, de nemligen, hvilka såsom gauchos äro. dem öfve I civiti a. sanshällen är ingenting så