Aftonbladet – 7 juli 1865, sida 3

kom är den sämsta i verlden endast derföre att man ej brytt sig om att förbättra den. Båten närmade sitt spetsiga segel mer och ner till stranden — alla åskådare stodo i spänd förväntan. Båten var emellertid ej det enda förenålet för allas blickar. På ungefär femtio alnars afstånd från strandbrädden höjde sig den mörka och blanka ytan af en stor sten, till hvilken man ej kuride komma utan att vada i vatten uppöfver smalbenet. Och på detta slags ö, len punkt som var närmast den fr. nska båten, stod en man, klädd i en stor hvit jtverrock, med sin hatt i ena och en bam burörskäpp i den andra handen, hvilken person otvifvelaktigt till fots spatserat ditut, utan alt under denna vatte promenad blifva vemärkt af någon. Denne man var, såsom våra läsare säkert redan anut, ingen annan än don Candido Rodriquez, som efter samtalet med doiia Marcellina beslutit att emigrera, om ock detta mäste ske i ett badkar, som han sade under det samtal han höll med sig sjelf. Nu är det din tid, Candido4, sade han; Sförsynen har fört dig hit. Seså, mod bara. Och när den räddande båten närmar sig, ila, störta dig, flyg genom vattnet och ställ dig under denna mäktiga flaggas skydd. Räddslan, som är den sämsta rädgifvare på jorden, kom vår vän att förgäta de hundrade federala ryttarne bakom honom, som, om de blott satte sina hästar i galopp; med ett par språng skulle kunna vara vid hans sida, vid första steg han vågade tags mot båten. Beiälhafvaren på denna riktade sin kikare mot stranden, der nu öfver :usen personer samlat gig. hvilkas nyfikenhet de. Judes mellan honom och don Candido, då på en gång från batteriet dånade tyra skott, och fyra vattenpyramider, som sprutade upp