Aftonbladet – 5 juli 1865, sida 3

HVC GT TIA, GM VURG HTUTdUUGC SUIT AG värdigt. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) . Berlin den 30 Juni. Dagens störa händelse äfven i Berlin är den österrikiska ministerförättdringen. Herr Schmerling har fallit till de österrikiska gammalkonservativas och de preussiska junkrarnes stora förtjusning. Båda anse den centralistiskt unitariska och åtminstone relativt liberala författningen af den 20 Februari 1561, hvilken till största delen var herr von Schmerlings verk, såsom undanröjd och proklamera på förhand återupplilvandet af det federalistiskt aristokratiska och magyariska diplomet af den 20 Okt. 1860. Huruvida dessa reaktionära förhoppningar skola helt och hållet förverkligas, för man se. Säkert är, att genom Schmerlings och den ungerska hofkansleren grefve Zichys fall, hvilken sistnämnde efterträdes af herr von Majlath, ett större närmande till Oktoberdiplomets grundsatser antydts. Detta bevisar också redan erkehertig Rainers afgång från ministerpresidentsplatsen; han kommer nemligen att på permission företaga en lärgre resa till England och Sverge. En fullkomlig brytning med det till det yttre liberala systemet, sådant man behandlar detta i Wien, är dock inom hofvet icke tillämnad helt och hållet i de österrikiska och preussiska absolutisternas anda. Den särski!da tendensen af ministerförändringen tyckes enligt öfverensstämmande underrättelser åsyfta att bana väg fö en försoning med Ungern och derigenom stärka kejsarrikets på så många håll farliga ställning Men uograrne kunna blott på allvar vinna för Österrike, om en försoning åstadkommes med det moderata partiet under Denak. Det måste derlöre synas tvifvelaktigt, huruvida en koalitionsminister, i hvilken de ungerska gammalkonservativa samt de böhmiska och österrikiska junkrarne skulle tillsammans inträda, kommer till stånd. Förverkligandet af det utaf tidningen Vaterland eller Wiens Kreuzzeitung predikade programmet torde således ännu låta något vänta på sig. Lika ovissa äro de öfverdrifna förhoppningar, som junkerpartiet i Berlin knyter vid det österrikiska ministerombytet. Naturligtvis jubla de officiella kretsarne härstädes öfver Schmerlings fall. Den afskedade österrikiska statsministern var en nagel i ögat på dem. Redan i Frankfurt under 1848 års nationalförsamling hade herr von Schmerling beredt de preussiska partierna mycken förtret och då såsom under hela sin sednare bana icke gjort någon hemlighet af sitt intensiva hat mot Preussen och isynnerhet mot herr von Bismarck. Äfven synnerliges verksam i ledningen af den österrikiska och tyska pressen, gällde herr von Schmerlog med rätta för upphofsmannen till de många anfall, som i mellersta och södra Tysklands tidningar vidt och bredt riktades mot Preussen och dess nuvarande regering. Intet under således, att den hatade ministerns länge efterlängtade fall var en ytterst välkommen underrä telse för herr von Bismarck och hans anhängare. Den preussiska ministeriella pressen skyndar till och med att af denna händelse förutspå en gynnsam vändning i den slesvigholsteinska frågan. Grefve Mensdorff-Pouilly har visserligen blifvit utnämnd till ministerpresident med bibehållande af sin utrikes portfölj. Man har emellertid här alltid påstått, att grefve Mensdorff personligen icke är obenägen för en uppgörelse med Preussen i frågan om hertigdömena. Man ville till och med veta af en förtrolig korrespondens mellan chefen för militärkabinettet general von Manteuflel och grefve Mensdorff, hvilken skulle ha blifvit förd bakom ryggen å Bismarck och lär något oroa denne. Men inom de högre förvaltningssfererna lofvade man sig i sinom tid en bro deraf till försoning de båda kabinetterna emellan. Nu smickrar sig den officiella verlden här med, att det slesvig-holsteinska problemet snart skall lösas till Preussens förmän, sedan Schmerling blifvit aflägsnad, under det att den mot Preussen förment vänliga grefve Mensdorff stannat qvar. Hr von Schmerlings blifvande efterträdare, grefve Belered, var såsom ståthållare i Böhmen ofta i närheten af konung Wilhelms person under hans vistelse i Carlsbad och anses äfven för en persona grata i Berlin. Det oaktadt skulle alla dessa i Berlin hysta förhoppningar visa sig vara för optimistiska. Åfundsjukan på Preussen är den österrikiska politikens permanenta karaktersdrag under alla vexlande händelser. Det är ett bestämdt faktum att kejsaren af Österrike ännu helt nyligen i den eftertryckligaste ton förklarat, att Österrike, så länge han regerade, icke skulle tåla att en ny, af Preussen såsom vasall behandlad, tysk stat grundlades. För öfrigt spelar äfven Österrike ett vågadt spel. En brytning med dess parlamentariska parti i det tyska Österrike för att vinna ungrarne skulle kunna ha till följd att båda stöden undgå det, att de liberala centralisterna nödgas till en ännu mera bestämd opposition samt att ungrarne det oaktadt icke vinnas. Österrike skulle då bokstafligen ha satt sig mellan två stolar och med egna händer ohjelpligt förvärrat sin ställnino. som det tradde siv förhättra