Aftonbladet – 4 juli 1865, sida 3

RR j för ärende samt gick omkring och firade. Slutligen erinrade han sig likväl hvad han skulle uträtta, och begaf sig å väg; men mindre känd med hufvudstaden och dess omgifmingar visste han ej rätt åt hvilket håll han skulle vända sig, för att komma dit han ernade sig. Vid Riddarhustorget mötte han en qvinna, Albertina Westerholm, temligen till åren, och hemne språkade han an samt hörde sig för om vägen; och hon åtog sig med nöje att blifva hans vägvisare ut till Stora Hornsberg. Båda två stego på en af Ide små ångsluparne, som gå till Kungsholmen, I hvarefter de promenerade arm i arm utåt landet. Komna till Stadshagen, kände sig styrmannen hemsökt af vinguden samt proponerade, att de skulle hvila sig i det gröna. De gingo derföre på sidan af vägen och togo plats under ett skuggigt träd, och här glömde styrmannen snart i sin hulda vägviserskas armar åter Hornsberg, samt slumrade in i den djupaste sömn: Han snarkade emellertid så starkt, att den väckra Igruppen ådrog sig tre i grannskapet arbetande timmermäns uppmärksambet, hvilka började misstänka, att Cupido här skulle spela sjöbussen något spratt. De bemärkte derföre noga qvinnans tilltag, och då de efter en stund sågo henre, just under det styrma.men som bäst ofirade ät Morpheus, med skyndsamma steg aflägsna sig, be slöto de att varsko honom, att hans skuta var i drift. Men vi låta nu en af de tre timmermännen, som i fredags hördes å rådhusrättens ijerde afdelning, inför hvilken qvinspersonen Westerholm som blifvit häktad samma dag undergick ransakning, berätta. Han hade sett de båda promenerande komma och slå sig ner i det-gröna. Hon hade lagtsig bredvid sjömannen, hållande sin arm om hans lif. Denne hade snart. somnat och snarkat som en blåsbälg, och då hade timmermannen, som fruktade oråd, gjort ett rundslag omkring dem få atstånd. Detta skedde kl. 3 på e. m. Omring en half timma sednare gjorde han ett omslag kring dem igen, då han såg sjömannen sofva lika godt som förut och flickan ligga bredvid honom, hvarför han åter lugnt gick tillbaka och tog till sin yxa igen. Vid kl. 4-tiden gjorde han emellertid på omslag ett rundsiag kring platsen igen, för att se; men då var sjömannen ensam och flickan försvunnen. Det der hänger inte rätt ibop, tänkte han och så gick han åter tillbaka til byggeraget och sade till sin kamrat: Kom Andersson, ska du få se på fan!? Och så följdes Andersson och han åt tili stället, der de skulle försöka väcka sjöbussen, men han sof som en stock och var mycket svår att få morgnad. Några ohoj. skeppare! samt en och annan väldig ruskning väckte honom dock slutligen till tif. Han skulle nu se hvad klockan var: iden var borta; han tog. i fickan: portmonän var borta; ban tog i rockfickan: den gula silkesn duken: var borta. Piundrad som Ett strand så sade han och steg upp, myeket nyktrareän han lågt sig. De tre timmermännen gåfvo sig ut på spaning, och styrmannen gick, för att uträtta sitt ärende. Spanandet var dock förgäfves, och våra timmermän återvände på nywt till byggeraget. Men då de stätt der en stund, fingo se se den sköna komma promenerande dertörbi i sällskap meden karl och en qvinna, Osäkra om det var hon,och alitför honneta att vilja förgripa sig på orätt person, följde de sakta efter, och den nu här förut omnämnda timmernmannen, som tycktes vara en mycket försigtig karl, gjorde åter på omslag nägra rundslag för att rekognoscera. Innantör Kungsholmstullen. mötte de båda qvinnorna och den dem åttöljande karlen en pojiskonsinpel hvarefter dessa iyra, på atstånd beledsagade aftimmermännen, hvilka ännu fortioro att vara passiva åskådare, begåfvo sig till närmaste vaktkontor. Här lemnade Westerholm fram klockan; portmor än och näsduken, men förklarade, att hon endast tagit dessa persedlar i förvar, medan hon på en stund begitvit sig till en skomakare på andra sidan Tranebergs bro, för att hemta en-känga. som hon der lemvat till lagning. Då styrmannen lagt sig hade han baft portmonän och näsduken i handen, påstod hon, och på det att han icke under sömnen i sitt rusiga tillstånd skulle blitva bestulen på dessa persedlar samt klockan, förmenade hon g ha tagit vara derpå, för att återställa dem till styrmannen, som hon påstod sig känna. Denna invändning hjelpte ej, utan hon blet häktad, sedan styrmannen äfven ankommit till väktkontoct och återtått sina förlorade effekter; men icke ville gå in på bekantskapen, utan fortlarande vidhöll att han blifvit bestulen. i Vid ransakningen silst. fredag såg det till en början mörkt ut för Westerholm att ådagalägga sin välvilliga afsigt, men slutligen hördes ett vittne, också en timmerman Smej, som stått och arbetat på Tranebergs bro, då Westerholm, efter att ha varit hos skomakaren, kom åkande deröfver med ett mjölkbud, hustru Gustafsson. hvilken nu berättade för Smej. att Westerholm ör henne omtalat, att Westerholm tagit i förvar en klocka af en full styrman, som hon-skolat visa vägen till Hornsberg, men hvilken i stället gått upp i Stadshagen, der mycket folk strök fram, och lägt sig att sofva samt insomnat så hårdt, att Westerholm ej kunnat då lif i honom. Westerholm visste icke hvar hon skulle lemna de i förvar tagna sakerna. -Smej gjorde nu qvinnorna sällskap till Kungsholmstullen, der Westerholm föreslog att inlemna effekterna, hvilkut Smej ej ansäg lämpligt. utan hade hon proponerat, att de skulle begifyvå sig-til vaktkontoret med dem. På vägen dit mötte de en konstapel, för hvilken Smej anmäkle förhålländet, hvarefter, såsom förut nämdt är, qwitnorha, könstapeln och Smej dit åtföljdes. Detta vittnesmål gaf åt häktade Westerholms sak en ny vändning, och det återstår nir att höra hustru Gustafsson om, huruvida Westerkölm för henne omtalat, att hon tillvaratagit sakerna, innan Gustafsson hört eller erfarit artWWestefholm erspanades. Af de vid detta tfrikttälle-m vittnenas berättelser syntes vissetligen utt så varit händelsen. Hon fick etieft var i häkte till nästa ransaknin S b: rennes oskuld blifva fullt ådagalagt TdEkunn I ec i gas hvem som skall ersätta hemnesför den id hon varit häktad, och det oförskylda lidande. om drabbat henne till följd af hennes m erade välvilja mot den rusige sjöruann — En straff-fånge å Långholmen vid namn Petersson har, under utbrott at en nära nogstillk vansinne gränsande vildhet, dels våldfört siglera af sina medfångar. dels förgripit sig å stälets kommendant, majoren Telander. Pettersson uar derför blifvit ställd under tilltal, och komJ ransakning att hållas med honom ute å Långwolmen. LANDSORTS-KYHETER. i Ma dan AM FT