fullt uppskattadt vid våra läroverk, och det vore derför hög tid att en gång låta dem få taga ut sin fulla rätt. Konsten vore blott att ställa dessa skriftliga öfningar i ett rätt förhållande och i det närmaste samband med läsningen. De borde åtminstone icke förr än inom läroverkets högsta stadium afse att lemna lärjungen tillfälle att pre stera något egentligt nytt i kunskapsväg, utan snarare lemna honom ett tillfälle att samla sina redan vunna insigter, ostörd och med tillräcklig tid söka efter det bästa formella uttrycket för desamma samt i och med det bästa uttrycket äfven nå den största möjliga klarhet i tanken. Scripta vore för lärjungen det fält, der han hade glädjen att finna en praktisk användning af det teoretiska kunskapsmaterial, han redan påträffat. Läraren hade derför att så ställa, att de skriftliga öfningarne på det närmaste anslöte sig til det nyss lästa och finge ingalunda betraktas såsom något för sig fristående, hvarigenom de skulle få en skadlig ensidighet, för hvilken ock några varnade. Behandlade lärarne de skriftliga öfningarne med den pedagogiska takt, att dessa å ena sidan af lärjungen fordrade en bestämd sjelfverksamhet, men å andra sidan ej voro så svåra, att lärjungen misströstade om att kunna fullgöra dem med tillhjelp af det han redan inhemtat, kunde de skriftliga öfningarne med största fördel taga sin början redan inom läroverkets lägre klasser, aturligtvis der under den enklaste och anspråkslösaste form, men från hvilken de sedan kunde märkligt öfvergå till ordentligt utarbetade scripta. Redan 1 första klassen torde satslärans enklaste reglor böra skriftligen inöfvas. Så torde ock beskrifningen af reella föremål kunna vidtaga i 3:dje klassen och i de främmande språken borde icke allenast syntaxen utan äfven formläran både genom muntliga och skriftliga öfningar inläras. Under ofvannämnda förutsättning, att ämne och text för de skriftliga öfningarne valdes med tillbörlig takt, ansågs ock i allmänhet, att lärjungarnes sätt att fullgöra sina skriftliga arbeten borde utöfva ett stort inflytande vid frågan om deras flyttning från lägre till högre klasser, ä vensom vid tilldelandet af terminsbetyg. Särskilda betyg i läsning af ett ämne och skrifning syntes likväl de fleste obeh emedan båda borde rättast sammanslås till e:t medelbetyg. Största betydelsen borde naturligtvis det sätt, hvarpå lärjungen skötte sin iga arbeten, utöfva inom läroverkets hög r, då stadgandena för den nuvarande afgå xåmen i detta hänseende innebure en den tydligaste anvisning. I sammanhang härmed ansågs särdeles lämpligt att inom de högsta klasserna profi alldeles samma form, som de i afgångsstadgan föreskrifna, tid efter annan af lärjungarne aflades. Men äfven inom läroverkets öfriga klasser borde ofta skriftliga arbeten företagas inom skolan under lärarens ögon. . Man kunde derigenom säkrast och lättast redan tidigt rätta ett missförhållande, som från flere håll omförmäldes, att nemligen vissa lärjungar taga sig en onaturligt lång tid för att verkställa äfven det enklaste skriftliga arbete. Då detta ofta vore händelsen med för öfrigt rätt goda lärjungar, låge naturligtvis felet i arbetssättet, hvilket sålunda från början påfordrade rättelse och genom öfning snart erhölle den. I de nedre klasserna hade man vid sådana på lärorummet företagna skriftliga öfningar ispråk godt tillfälle att lära de unga alumnerna att bruka sitt lexikon och sin grammatik, som ingalunda vore ovigtigt,ehuru tillika å andra sidan framhölls, att dessa skriftliga öfningar å lärorummet borde af läraren oftast så anordnas, att kvarken lexikon eller grammatik behöfde användas, dels å det att lärjungen härigenom skulle få en starare uppmaning att väl gifva akt på hvad som genomginges under en lektion, då han hade att motse att snart behöfva företrädesvis lita på detta för att kunna reda sig med ett förväntadt seriptum, dels på det att lärjungen måtte känna sig appmanad till sjelfverksamhet och icke för det mest vanliga ord eller konstruktionssätt genast iy till ordbok och språklära. Förutom de egentliga skriföfningarne borde omv nde extemporalier och lokutioner flitigt användas; särskildt framhölls, att genom lokutionerna lärjungens språkgehör väsentligen utbildades, så att han småningom vandes att höra hvad som vore rätt eler orätt, utan att i hvartenda ögonblick benöfva tänka på grammatiska reglor, äfvensom ramstegen blefve både lätta och säkra utan synnerligt anlitande af det vanliga sättet att genom utanläsning inhemta de grammatiska reglorna. Ett vigtigt föremål för ölverläggning var sättet att rätta de skriftliga uppsatserna. Från flera håll, isynnerhet från läroverk med mycket stort äjungeantal, förnummos yrtringar afbekymmer öfrer den tryckande börda korrekturerna pålade me i vissa ämnen. Med fullkomligt erkännande af detta förhållande och med insigt om billigheten af något minskad undervisningsskyldighet för de lärare, som svårast trycktes af denna börda. ansågs dock att något allmänt förslag i dväa hänseende ej kunde framställas, då lärareantal och andra omständigheter vore så olika på olika ställen. Man framställde vidare hvarjehanda metoder vid sjelfva ändringen, genom hvilka lärarens arbete i någon mån kunde minskas. Flera ansågo det sätt, som vid dessa ändringat användes, vanligen medföra större mödor än som verkligen vore behöfligt. Det vore hvarken nytigt eller nödvändigt, att läraren ändrade alla aflärjungarne begångna skrifuiga fel, utan borde han blott med olika märken notera dem och sedan öfverlåta åt lärjungarne sjelfva att, sedan de fått god tid på sig, ändra felen, möjligen i vissa fall efter en liten anvisning af läraren. Vid uppsatserna på modersmålet borde ämnesläraren understödjas af de andre lärarne i afseende på ämnen, men blott några få ämnen inom samma klass hvarje gång utdelas, äfvensom ynglingame böra af läraren blifva lagom förberedda för hvarje skriftligt arbete. Särskildt hvad dessa uppsatser angår, torde detta böra ske genom en at läraren sorgfälligt ledd diskussion af det föresativ ämnet, hvarigenom hufvudpunkterna utletas och dispositionen framarbetar sig. Största vigt borde fästas vid genomgåendet af scripta och lärarer så ställa, att alla begångna fel blefve granskade och af alla lärjungarne utan undantag med uppmärksamhet åhörda och undersökta. — Likaså ansågo alla af största vigt, att ändringen af de skriftiga arbetena komme att skötas af samma lärare, som i ämnet undervisade. Svårigheter skulle visserligen på många ställen uppstå, men borde nan i detta hänseende blott gifva vika för den mesv tvingande nödvändighet, emedan skriföfningame skulle till en stor del förlora sitt rätta fotfäste om de ej bevarades i sitt omedelbara sammarhang med föregående undervisning i läroämnet., Långt ifrån att vara hinderliga för hvarandra, skola således de egentliga studierna och de skriftga öfningarne understödja och komplettera hvarindra. Mera i förbigående påpekade några, att den ledighet, som en dag i månaden är medgifven lärjungarne i 7:de klassen, ej bör tagas i anspråk för vanliga hemarbeten, utan bevaras för det egentligen afedda ändamålet eller privatstudium. Likaledes erinrades att tid efter annan årerkommande öfversättningar från ett genomgånget stycke i främmande språk till modersmålet medför stor nytta för lärjangarnes insigt i båda språken, hvarför äfven tenna metod icke borde helt och hållet förbises. 5. Om klassföreståndare. Det ansågs if stor vigt för undervisningens sammanhållnins och förekommande af öfveran