lägga både svaghet och andra mindre ädla motiver. Man har pekat på den löslighet, hvarmed gretven i början, medan hopp ännu fanns om fredens bevarande, icke tvekade ?å affirmer de la maniere la plus explicite que dans le cas dune agression de YAllemagne sur le Slesvic nous sommes toujours dans les meåmis dispositions que jusquici, et dans mesure de nos forces et moyens, dont nous pouvons disposer doffrir au Danemarc le secours quil pourrait rclamer de notre part?; på den benägenhet, hvarmed han ännu den 7 Nav. samma år försäkrar Danmark om att det kan vara säkert på tous nos suffrages?. Man har sammanställt dessa och ätskilliga andra lika hurtiga yttranden före kriget med de toma utlåtelser, som trädde i de förras ställe, då genljuden af kanonernas åska vid Dybböl börjar nå upp till Stockholms slott, och som afslutas genom den öppna förklaringen den 8 Juli 1864, att hr grefven icke vägar ?prendre une part active å la guerre, å moins dune alliance avec les grandes puissances occidentales, ou du moins avec Pune delles?. — Men man gör -äkerligen grefven mycket orätt, då man antager att denna tirad om nödvändigheten af stormakternas deltagande först sednare har påbittats som ett kryphål. Genom hela den länga raden af underhandlingar, hvartill den danska frågan gaf anledning, ser man alltid utrikesministern tryggt stödja sig på Londontraktatens okränkbarhet och nära den barnsligaste öfvertygelse att om denna Paktningsbjudande akt? blef angripen, Europas stormakter i ridderlig harm skulle resa sig, komma den oskyldigt lidande till hjelp, och bestraffa den fräcke röfvaren. Det var en tro som väntade på mirakler. Men den var orubblig, och då hr grefven i sammansatt norskt-svenskt stitsråd den 27 Oktober 1863 framlägger förslag till instruktioner vid underhanlingen om allianstraktaten, ser man tydligt att det sker under den klippfasta öfvertyg-lsen derom att stormakterna ville gripa in, så framt det kom till handling. När detta i början icke uttalas å något i ögonen fallande sätt, så är det lätt förklarligt; ty en dylik öfvertygelse måste vara så rotlästad hos grefve Manderström och alla de diplomater, hvilka till. hörde samma skola, att det var alldeles öfverflödigt att derom uttala sig — det följce at sig sjelf. Det var en tyst förutsättning som han optima fide hade uppställt, och som han mäste antaga, alt äfven de medspelande gingo in på — den diplomatiska dogmen nemligen, att det ej kan gagna en makt af tredje ordningen att upp:aga striden med en stor makt: det strider ju mot hvarje förnuftigt jemnvigtssystem, och det enda hvaruti den svagare parten vid ett sådant tillfälle kan finna räddning är att söka allians med den i saken närmast intresserade stormakten och underkasta sig det europeiska tribunalets beslut. Man är icke berättigad hysa ett ögonblicks tvifvel derom att hr utrikesministern ju ända till hösten 1863 säkert hoppades på en allians med stormakterna. Ja äfven då utsigterna dertill allt mer och mer började svika, fasthakade ban sig ännu, full af ungdomliga illusioner, vid idn om det gomla diplomatiska arkanum en — europeisk stor jury. Han uttalar alltjemt sin öfvertygelse derom, att han hos denna jury skall uträtta mera för Danmarks rättlärdiga sak, än genom att de 722.000 og ham selv? komme ned till de slesvigska slagfälten. Tiden visade dock huru illusoriskt detta hopp var, och af huru ytterst ringa betydenhet de antiqverade jemnvigtsoch traktats-teorierna ega i de internationella tvistigheterna; men dervid måste man fasthålla, att då grefve Manderström fortfor att handla i öfverensstämmelse med dem, så var det i full konseqvens med den öfvertygelse om diplomatiens uppgift och konst, som hans hela lif hade uppfostrat honom till, och som han utan tvifvel aldrig, huru talande händelserna än må blifva, skall låta förmå sig att öfvergifva. När man nu går att undersöka det diplomatiska författareskapets metod, skall man snart finna, att det medel hvarmed intresset bibehålles, är precist detsamma som användes i all annan litterär produktion, det nemligen, att författaren ända till det ögonblick då katastrofen utbryter, håller läsaren i ov:sshet om, i hvilken riktning det afgörande steget skall tagas. Iogen diplomat har någonsin framkallat en verklig politisk katastrof — tvärtom det är hans uppgift att fördröja den så länge som möjligt, och det kan endast ske genom att aldrig inkasta det afgörande ordet i vågskälen, utan ömsom lägga sin tyngd på den ena sidan ömsom på den andra, och sålunda vidmakthålla balansen. Den här föreliggande depeschvexlingen afgifver ypperliga exempel på ett med sann virtuositet genomfördt användande af denna metod. Depeschen af den 5 Oktober 1863, som är ställd till den svensk-norska gesandten i Köpenhamn, börjar således med den ofvanför citerade förklaringen derom, att Danmark med-full säkerhet kan göra räkning på verksamt bistånd? — och att ?vi skola — lemna Danmark den hjelp, som det kan fordra af oss?. Omedelbart efter denna tirad, som var bestämd att officielt meddelas den danske konseljpresidenten, följer emellertid. ett privatmeddelande till grefve Hamilton om inre nödvändigheter? (såsom sådana nämnas de konstitutionella formerna och den finansiella frågan), hvilka för Sverge göra det önskligt att uppskjuta med afslutandet af en traktat, om ?tidpunkten och medlen? vid hvilka den verksamma hjelpen skall lemnas. Ien annan depesch, daterad samma dag, betonas detta än mera kraftigt. Grefve Manderström har nemligen blifvit ?mycket förundrad? öfver att höra talet om den projekterade Novemberförfattningen. Visserligen ?måste han med