Hans excellens grefve Manderström såsom diplomatisk författare. I. Om man vill heteckna det egendomliga för den generation af statsmän och diplomater till hvars skola den svensk-norske utrikesministern rätteligen bör räknas, så finner man det utan tvifvel förnämligast i den klippfasta tron på dogmen om den europeiska jemnvigten, upprätthållen under tidernas framskridande genom orubbliga och för beständigt gällande internationella traktater. Då den europeiska statsorganismen, efter upplösningen af det stora Napoleonska riket på Wienerkongressen underkastades en ny ordning, som gjorde anspråk på fasthet och giltighet för en lång framtid, utgjorde denna dogm den ledande och i kraft af hvilken länder och folk utskiftades efter ett slags matematisk beräkning. Den nya ordningen, som hvarken utgick från hänsynen till de s. k. naturliga gränserna eller från aktningen för nationaliteternas språkliga skiljemärken, utan stödde sig nteslutande på en artificiel jemmvigtsteori, sökte man gifva den största möjliga stabilitet genom traktatmässiga öfverenskommelser, hvilka man genom alla upptänkliga medel af en så vörd nadsbjudande prägel som möjligt (den Heliga Alliansen). I glädjen öfver det eiter så stora ansträngningar lyckligt utförda organisationsverket inrymde då knapjast någon enda af de lyckliga medarbetarne den föreställningen att den tid kunde komma, och det till och med jemiörelsevis ganska snart, då alla dessa så sinnrikt sammanflätade ömsesidiga garantier och traktater skulle uppgifvas at det allmänna medvetandet och endast qvarstå som litterära aktstycken utan det ringaste inre lif. Denna tid kom dock ganska snårt. Men att den allaredan var kommen, det var naturligtvis något, som de diplomater, hvilka blifvit uppfostrade i den ortodoxa tron på den europeiska jemnvigten och traktaternas orubblighet, icke kunde förstå. De fortsatte att bygga teorier på teorier, traktater på traktater, och föreställde sig hvarje gång att ha uppfört en byggnad cere perennius?. Händelserna, som obönhörligt gingo sin gång öfver alla dessa korthus och i hvarje ögonblick utformade tidens kraf i nya situationer, tycktes böra blifva undervisande till och med för de mest motsträfviga; men det var, detta oaktadt, en öfverraskning utan like för hela den diplomatiska verlden, när den mnuvarande kejsaren af Frankrike gjorde sig till tolk för den öfvertygelsen, som folken sjelf redan länge i stillhet hade närt, och öppet uttalade att de traktater, på hvilka Europas hela ordning de jure hvilade, för längesedan de facto hade upphört att existera. Och det är i grunden ej förunderligt att åhöraren är obenägen att gå in derpå, när man rent ut säger honom att hela den grund val, hvarpå han byggt sin verksamhet, har sjunkit, att all den mödosamt förvärfvade visdom, som har vägledt honom genom ett helt lifs strätvanden, är föräldrad, och att arbetet må börjas på nytt och efter grundsatser, som all hans slughet ej det ringaste har alt skaffa med. Det skall ej väcka förundran, om vi, äfven då, när händelserna som en våldsam flod siörta öfver grefve Manderström, ständigt se honom orubbligt hålla fast vid den mest obetingade, den mest naiva tro på le maintien de la balance politique de FEurope? och på ?Pexistance dune monarchie, faisant part du cercle Europen et dont Vintregrit a ete garantie — — — par les grandes puissances de YEurope?. Den 20 Novemb. 1863, då ovädret börjar att draga sig samman, vänder sig grefven till de makter, som hade undertecknat Londontraktaten, ?ce nest point quilpuisse concevoir un seul instant Fide quaucune delles puisse nourrir le dessein de faillir å des epgagemeuts aussi solennels, mais? — 0. 8. V. Den 2 Dec.. då de tyska trupperna koncentrera sig för att gå öfver Elben och ingen af de europeiska stormakterna göra min af att inskrida, hopp2s grefven ännu på les resolutions quelles (stormakterna) pourront adopter, et qui — il serait souverainement injuste de supposerle contraire — ne sauront åtre que favorables å la juste cause de S. M. le roi de Danemarc?; ja ännu den 12 Febr. 1864, efter det Slesvigs grund var beträdd af de allierades härar och Londontraktaten således faktiskt bruten, benämner han den fortfarande cet acte solennel?. Med en sådan uppfattning af hvad som är det bestämmande och bindande i staternas inre förhållanden, sy.ses mycket i utrikesministerns skriftvexling erhålla sin naturliga förklaring, hvilken man har varit benägen att tolka på ett hätskt sätt och underRn an SS vi ANA mm FER I