Aftonbladet – 3 juli 1865, sida 2

nar här tills i morgon, skall dock ej hvarken något ljus eller någon menniska visa sig, sade en gäll qvinnoröst, utan iakttagande af den försigtighet tid och rum tycktes fordra. Men hvart hafva de då tagit vägen? utbrast den person, som qvinnan kallat ers nåd, med ett uttryck af otålighet och vrede. Jag har sagt ers nåd att de reste i förgår och att de ej tänka komma igen. Jag såg när de foro. Dofia Amalia steg upp i vagnen med den gamle Pedro som kusk och mulatten som tjenar der, såsom betjent. Luisa satte sig bredvid sefioran, men strax derpå öppnade dofia Amalia vagnsdörren och steg ur, gick in i rummen och kom tillbaka med två fogelburar. Någonting annat tog hon icke med sig, men ingen blef qvar här utom de båda gamla regrerna, som sköta trädgården.4 Tystnad ioträdde åter och en af de tre ofvannämnde personerna började ifrigt springa från den ena dörren till den andra, från det ena fönstret till det andra, för att, om möjligt upptäcka något ljus, något lätt buller, med ett ord nägot, som kunde förräda att huset ännu var bebodt. Men allt detta var förgäfves; den lyssnande hörde intet annat ljud än ekot af sina egna steg, och vintermorgonens kalla vind, susande i trädgårdens stora popplar. Ett ögonblick höjde den dunkla gestalten sin hand liksom för att slå in rutorna i fönstret till Amalias sängkammare. Men han betänkte sig och återvände tyst till sina följeslagare, Seilor kommendant, sade den ene af dem, ni vet att morgonpatrullen marscherar tidigt i dag och det börjar redan gry. Godt, löjtnant, låt oss gå. Ni har visat er som en pålitlig vän i allt detta och jag vill ej mera besvära er. Vi skola gå, och