Aftonbladet – 3 juli 1865, sida 2

bon i trä !ens toppar eller i de taggiga ro senbuskarnes sköte, för att med sin sång helsa den frambrytande morgonrodnaden De blyga tusenskönorna, dolda bland de smaragdgröna väplinggräset och luzerner och böjda af vattens fuktighet, började ut veckla sina hvita och röda blad, för ati vid de första solstrålarne spegla sig i dagg dropparne. Hela naturen saknade och be. tygade sin glädje öfver ljusets återkomst till jorden, hela naturen, utom menniskan. Ty det olyckliga Buenos Ayres hade nu kom. mit derhän att solens ljus endast tjenade till att ännu tydligare visa dess invånare den dystra och förskräckliga natt, hvarmed tyranniet omgaf dem och i hvars skuggor dunkelt skymtade hoppet, det nyvaknade och det bedragna, dygden, och brottet, lidandet och förtviflan ...! Dagen grydde, men i staden herrskade en graflik tystnad. Det enformiga ljudet af lastvagnar, som rulla till marknadsplatserna, arbetarens tunga steg, mjölkförsäljarens entoniga sång, vattenbärarens ringklooka, rasslandet af de skakande, med bröd fyllda videkorgarne — allt detta för Buenos Ayres så egendomliga och karakteristiska larm, som vid daggryningen brukade uppstå, hördes icke mera, sedan fyra eller fem dagar. Staden tycktes vara öde, likt en ofantlig graf för lefvande menniskor, af hvilka nägras själar voro i hoppets himmel, väntande på Lavalles seger, andra i brottets helvete, väntande på Rosas, triumf. Endast på vägen till San Joså de Flores, denna ryktbara väg, federationens heder och den största skam för portetios, anlagd af Rosas till general Quirogas ära, endast der hördes ljudet af hästtraf. Detvar don Juan Manuel Rosas som till häst begaf sig till