medlidsamt leende hos mottagaren, hvilken kände huru ringa handlingskraft som låg bakom detta ordsvall. För en sådan kritik är den svensk-norska utrikesministern befriad, och skall sannolikt också fortfara att så blifva under en lång framtid. Det nurska storthinget upptages af en mängd andra arbeten, som icke tillåta dess medlemmar att kasta sig öfver den utländska politiken — och på den svenska riksdagen är det för de ledamöter, som hysa ett varmare intresse för dessa frågor, vanskligt att träda i någon verksam opposition mot utrikesministern, under hvars beskyddande vingar det uteslutande är möjligt att bereda sig tillgång till en diplomatisk verkningskrets. Härtill kommer, att i denna branche sällan förekomma frågor af ingripande betydelse för folkrepresentationen, enär utrikesministerns verksamhet i allmänhet under lugna tider blott inskränker sig till behandlingen af de löpande göromålen. Till att följa med och intressera sig för dessa har representationen föga uppfordring, och när någon gång en situation dyker upp, i hvilken folkets intressen äro med i spelet, saknar man den erforderliga rutinen i behandlingen af sådana saker, och nödgas att öfverlemna deras afgörande till den person, som man antager ensamt lyckats att genom en lång praktik förvärtva den rätta politiska blicken och den diplomatiska färdigheten i dessa saker. På sådant sätt har det låtit sig göra, att utrikespolitiken i en stor del af Europas stater, till trots af förändrade förhållanden, icke har utvecklat sig öfver den ståndpunkt som den hade intagit i den absolutistiska staten. Den har fortfarande blifvit ett slags tornårspel, dervid det icke ankommer på att föra massor af politiska och historiska arfen ich i elden, utan vida mer att med egärlighet göra sig till nytta tillfälliga kombinationer för alla slags strategiska konststycken. Vi skola i det följande få tillfälle att anföra exempel härpå, som i öfverflöd erbjuda sig i de föreliggande aktstyckena. Utrikespolitiken häfver sig härvid i ännu högre grad till en konst, som fordrar en speciel färdighet, hvilken nu eges blott af få. Sammanfattar man nu de momenter, som vi här hafva antydt, skall det, enligt hvad vi hoppas, blifva ögonskenligt, att man verk ligen är i sin goda rätt, när man söker at karakterisera en man med den svensk-nor ska utrikesministernsantecedentier och i hans ställning såsom väsentligen diplomatisk konst när och författare. Efter att sålunda hafv: bestämt synpunkten hvarifrån de föreliggan de materialierna böra ses, vilja vi i en föl jande uppsats begagna dem till en öfversigt a grefve Manderström som politisk författare