ren, der hon satte sig i soffan, strålande a skönhet och stolthet. Ah! Jag skall hämna mig, unitariskt hynda! utropade Marifio, bleknande a vrede. Endast ett par ögonblick hade den stolta unga qvinnan hunnit undandraga sig Ma rifios påflugna artighet, då Victorico, åt följd af Luisa, återkom på samma väg son han gått, och stannade för att tala mec Amalia. Sefiora, sade han, jag har uppfyllt er del af de befallningar jag erhållit, och til lycka för er, kan jag säga hans excellen: att jag ej i detta hus funnit den jag sökte. Och får jag fråga hvem det skulle vara Kan jag få veta hvarföre man örolämpa mig med denna undersökning af mitt hus? Vill ni vara god och låta den der flickan lemna rummet?? Amalia gaf ett tecken åt Luisa, som gick. likväl icke utan att kasta sneda blickar på polischefen. Setiora, jag skulle egentligen affordra er en förklaring?, yttrade denne, ?men jag skulle önska undvika formaliteten af en sådan, för att hellre i all uppriktighet samtala med er.? Tala, min herre.? ?Känner ni Eduardo Belgrano?? Ja, jag känner honom.? Sedan huru länge?? Sedan två eller tre veckor?, sade Amaia, rodnande som en ros och nedböjande hufvudet af blygsel öfver den osanning hon nåste uttala. Likväl har man långt förut sett honom här. Jag har svarat på er fråga, sefior.? ?Kan ni bevisa att Eduardo Belgrano icke rarit dold i detta hus sedan början af Maj nånad?? Jag skall visst icke bevisa något sådant.? ?Det är således sannt?? ?Det har jag icke sagt.s Men ni sade att ni icke skulle bevisa tt han ej varit här.