af byggnaden, der Eduardos rum och matsalen voro belägna. Hvem bebor detta rum? sade Victorico, sedan han noga undersökt sängkammaren. Sefior don Daniel, när han någon gång stannar här öfver natten, svarade Luisa utan minsta tvekan. tcOch hur många gånger i veckan plägar han dröja här? Sefioran har befallt mig följa er och visa er huset, men icke att göra reda för hvad som tilldrager sig der.4 Victorico bet sig i läpparne. Han visste ej huru han skulle behandla denna flicka, som så väl förstod att vara på sin vakt, och begaf sig utan ett ord till det andra rummet och slutligen till matsalen, utan att hafva funnit ett spår af hvad han sökte. Under det denna polisundersökning försipeick på det sätt och i den ordning, som diktaturen en gång antagit, egde ett helt annat, icke mindre intressant uppträde rum i salongen. Då Victorico med sin kommissarie gått in i de inre rummen, sade Amalia till Maritio, dock utan att värdigas se på honom: Ni kan sitta ned, ifall det är er mening att invänta sefior Victorico. Amalias kinder voro i denna stund icke rosenfärgade utan mörkröda, under det Marifio deremot var blek och mycket förlägen inför denna qvinna, hvars skönhet förtrollade honom och hvars högdragna, aristokratiska väsen verkligen gjorde starkt intryck på honom. Min afsigt, sade han och tog plats på en stol, några steg från Amalias, min afsigt var att under förhandenvarande omständigheter söka göra er en tjenst, sefiora, en stor tjenst. Mycken tack ! svarade Amalia torrt. Har ni erhållit min biljett? tJag har mottagit en skrifvelse, undertecknad Nicolas Marifio, som jag antager vara från er. Nåväl, svarade kommendanten öfver nattvakten, kufvande sin vrede öfver det