äro dörrarne öppna?, sade Luisa med en förtretad min, som skulle bragt hvar och en annan än den stränge polischefen att småle. Godt. Stäng dörrarne.4 Vill ni icke se efter om någon gömt sig i matkopparne derborta, sefior? sade Luisa, pekande på de förgyllda fågelburarne. tBarn, du är nästan för djerf; men din ungdom ursäktar dig. Öppna den dörren.? Denna ?4 Ja.c Denna dörr leder till mitt sofrum. Godt; öppna den. Det finnes ingen der.4 Det gör ingenting; öppna dörren. Jag? nej, sefior, jag öppnar den ej. Öppna den sjelf, eftersom ni )cke tror mina ord. Victorico såg länge på detta barn af elfva eller tolf år, som så vågade tilltala honom. Derpå upplyfte han sjelf dörrklinkan och gick in i rummet. tKom in, sade han, då Luisa stannade qvar i toilettrummet. ?Ja, om ni tillsäger den herrn att också gå inX, svarade Luisa, visande på poliskommissarien, som förnöjde sig med att undersöka rökelsefaten, hvilka, som vi veta, voro af guld. Kommissarien slungade på Luisa en förkrossande blick, som dock ej skrämde den oförskräckta flickan, satte rökelsefatet tillbaka på dess plats och följde Victorico. Senor, rör inte vid min bädd. Nu bör ni väl ej bli ond om jag bad er undersöka fågelkopparne, sade Luisa till Vietorico, som upplyfte madrassen i hennes säng, liksom för att se om någon var dold under den. Hvart leder denna dörr ?4 Till gården. cÖppna den. tCDen är öppen.? Utkommen på gården gaf Victorico ett tecken åt kommissarien, hvarpå denne genom gallerporten gick in i trädgården, medan han sjelf med Luisa begaf sig till den del