DALAR L ton I JL Återblick på Juni månad. Vid betraktandet af de företeelser, till hörande sistförflutna månad eller, ehuru af äldre datum, först nyligen för allmänheten bekantvordna, som i denna återblick böra nämnas, riktas uppmärksamheten i främsta rummet på den offentliggjorda planen till ett nytt ordnande af vårt sjöförsvar. Rörande en fråga af så stor politisk och ekonomisk betydelse må omdömet ej förhasta sig utan taga god betänketid. Fvad man emellertid genast är berättigad att uttala, är ett erkännande af, att här omsider föreligger en verklig plan, ett genomtänkt 8ystem för sjöförsvarsorganisationen, någonting, som väl ej inträffat mer än en gång förr under detta århundrade, Vidare ser man, att erfarenheten, den nyaste tidens och andra länders erfarenhet, anlitats såsom rådgifvare, att afseendet på det för ett litet och fattigt land omöjliga tagit ut sin rätt framför det skenbart storståtliga, och att förslagets upphofsman ansett vigtigare att tillgodose landets behot i krig, än att tillfredsställa storamiralsfantasier i fredstid. De som länge väntat att erfara, om och på hvilket sätt regeringen sökt upprättelse för den skymfliga kränkning, som tillfogades svenska staten, då på dess område en finsk flykting på våldsamt och olagligt sätt greps och bortfördes, hafva åter väntat en månad förgäfves. Lika litet är det kändt, att de förnärmelser, som i Englands hufvudstad, under dervarande myndigheters ögon och med deras medverkan, skola hafva tillfogats svenska flaggan, förmått framkalla någon lifsyttring från dem, som å dragande kall och embetets vägnar böra vaka öfver, att svenska undersåter och deras rätt bevakas i främmande land. Det ser ut, som skulle den långa kedjan af diplomatiska förödmjukelser, hvilka vår utrikesminister måste smälta under dansk-tyska kriget, i förening med de förnärmande hotelser och uppenbara kränkningar, hvari preussarne i fjol urladdade sin ovilja mot Sverge, hafva till absolut tystnad skrämt den vältalige man, som eljest ej lärer hafva eaknat mod alt bereda sin regering förlägenhet genom att vägra Europas mäktigaste monark den honom tillkommande titel. Såsom privatman må enhvar gerna svälja all den skymf, han har mage att smälta; men det 1olk, hvars utrikespolitiks ledning är lagd i grefve Manderströms hand, lärer ej vara förpligtadt eller bågadt att underkasta sig en loj resignation, som fläckar dess ära. Valen till den riksdag, som skall afgöra det hvilande representationsförslagets öde, ha börjat och under tiden fortfara retormmötena att uttala sitt gillande af det kungliga förslaget. Så ytterst sällan yttrar sig och så svagt representeras vid dessa möten motståndet mot reformen, att det endast länder till att ytterligare framhålla och göra rätt ögonsynligt, huru allmän den folkmening är, som på sin fana inskrilvit representationens ombildning på det sätt, K. M:ts proposition af den 5 Januari 1863 föreslår: ja, hade man ej skäl att antaga, att motståndare finnas, som framför öppen strid föredraga det föga ridderliga beteendet att tillsvidare antingen tiga eller uttala sig i reformvänlig anda, men i afgörandets stund, skyddade af den slutna omröstningens hemlighetsslöja, lägga sitt nej i voteringsurnan, så skulle man kunna säga, att reformen för sig vunnit landets enhälliga önskan och mening. Ännu ett tjogtal reformmöten få vi nu foga till de omkring etthundratio förut antecknade. Oppositionen mot reformen hade på mötet i Hörby två målsmän och på mötena i Fredsberg, Bellefors och Sollefteå var stämningen öfvervägande fiendtlig mot det hvilande förslaget; å alla öfriga möten har det omfattats med enhälligt bifall. Reformmötena synas närma sig sitt slut i den tidpunkt, som eljest är de offentliga mötenas rätta saison. Vi ha ej mycket erfarit om rektorsmötet i Stockholm; men vi ha fått läsa mer och mindre nöjsamma underrättelser från prestmöten i Kalmar och Upsala, folkskolläraremöten i sistnämnda stad och i Örebro, samt lifliga skildringar från storlägret på Axevalla och skarpskyttelägret på Ladugårdsgärdet. Från Kalmarmötet ha vi hört den hjertgripande varninsen af d:r Sandberg till presterna att ej ur sina händer släppa folkundervisningen, så kärt dem är att ej gräfva sin egen graf?; pch i erkebiskopsresidenset. har Svea rikes primas gladt sina åhörare med en allokuion?, som med ej ringare grundlighet, men mindre utförligt, än påfvens encyklikon af len 8 December 1864, bestraffar tidens otro. Om och när den dag en gång varder xommande, då vi ej i vår månadsöfversigt kunna anteckna någon ny kunglig komite, kola vi få svårt att värja oss mot en viss ro i afseende på statsmaskinens behöriga säng. Ånnu länge har det nog ingen fara. Väl har en komitå blifvit upplöst, nemligen len gamla bekanta för Helgeandsholmens rdnande, som ändtligen åtskilts med det illfredsställande medvetandet att ingenting nnat ha uträttat, än att gäcka hufvudstalens rättmätiga väntan; men samma beslut, om skaffade denna makalösa komite ur erlden, tröstar oss med utsigten att en gång å en ny för sam.ra ändamål, och dessutom ar en lärobokskomite helt nyss blifvit förrdnad. Tillsättandet af sistnämnda komit är blott tt bland bevisen på den oroliga verksamet, som råder i ecklesiastikdepartementet. RAS NOS a TN FR Ta En Sn rn ERNA RO RER