AMALIA. Roman i tvenne delar. Ar Jos6 Mårmol). Amalia ringde och sade til Luisa, som genast inträdde: Följ med den herrn och öppna alla dörrar som han visar dig. Vietorico bugade sig för Amalia och följde Luisa till de inre rummen. Polischefen gick med sin kommissarie genom kabinettet och in i den eleganta sängkammaren vi en gång beskrifvit. Victorieo var visst icke den som fästade sig vid den smak och rikedom, som här blifvit utvecklad, men han hade dock för goda ögon för att ej se huru liten förkärlek för federationen som öfverallt förrådde sig i detta rum. Mattor, möbler, porslin, allt stack polischefen i ögonen genom färgerna blätt och hvitf, hvitt och ljusblått, eller endast mörkblått och ljusblått. Och den ifrige federalistens täta ögonbryn rynkades ofrivilligt. Det är möjligt att ingen är gömd här, såsom också Marifio sade4, tänkte han tmen det oaktadt är dock ingen brist på unitarier här i huset: det talar för sig sjelft. Inkommen i Amahas toilettrum bländades han dock af prakten derinne. Oppna dessa skåp, barn, sade han till Luisa. Men hvad i all verlden tänker ni då få se i sefiorans garderob?4 frågade Luisa, upplyftande sitt vackra hufvud för att se på Victorico. Hvad? Öppna, har jag sagt dig! Det är då att vara nyfiken! Seså, nu ) Se A. B. n:r 83—85, 87, 89---02, 94, 96—102, 104, 106, 107, 109, 112, 113, 116, 117 (B), 119, 123 124 (RY—126, 128-—134, 126—138, 140 —) 143, 146—148 l