Aftonbladet – 30 juni 1865, sida 3

a Vacar-roLlvalska, på nvilket mgen bildad I skulle kunna läsa ett enda kapitel utan vämlj jelse?, o. 8. v. Samme man skrifver: ?De tj flesta traktaterna äro dels författade på då. I ligt språk, dels för uteslutande polemiska?... t ?Så mycket det för öfrigt saknas goda skriftter på urdu-, är bristen dock mycket större i på hindu-språket?, 5) Man besinne nu, att missionerna utsträcka Isitt nät cj blott bland eskimoer och papuas, utan bland inder, kineser, muhamedaner, Joch betänke, hvilken vigt synnerligen i Kina llägges på lärdom; hvilken hög bildning braminernas kast i Indien ännu eger; att det ges punditer, som känna Aristoteles och Homerus, och mulvier, som ytterst behänIdigt citera hebreiska bibeln och arabiska I skrifter, öfverhufvud bildade, som äro förtrogna med den moderna europeiska bildniogen och till och med ha i handom Jesu Lefverne af Strauss, och man skall bredvid dem begripa våra missionärers ömkliga roll, hvilka endast förstå att i ett felaktigt språk upprepa bibelns bokstäfver som det egentliga argumentet. Trots alla dessa missionsverkets fläckar, humbugs och förvända åtgärder stämplas alla, som våga hysa något misstroende om ändamålsevligheten, som otrogne, affallne och villfarande. Hvarje missionsfest, liksom öfverhufvud allt missionspredikanternas och kollektörernas beteende ser tillräckligt tillkänna, hur man gör deltagendet i missionen till ett partimärke, lösen och domarsvärd, som skiljer trogna irugna, Guds och verldens barn. Så på tpredikanten från Berns missions I, att den troendes förhållande till missionssaken ?vore ej blott värmemätaren på hans nit för Herrans Jesu Kristi rike, utan rental det säkraste lifstecknet för honom?. Och i traktater blygs man ej att tilltala alla dem, som ej a del i missionssaken, med orden: gån bort ifrån mig, I förbannade, i evivnerlig eld, som djeflenom och hans evglar tillredd är. Men alla som lägga pengar itnissionsbössan, bevisa dermed sin tros äkthet. Väl gör Hoffman (i Eilf Johre in der Mission) först det medgilvandet, att missionen skulle ej göras till ?ett hufvudkännetecken på kristendomen? och en ny aflatsskandal skulle ej derigenom införas?, men ä omedelbart derpå uppställer han den tordran, alt Pmissionskännedomen bör som ett sningsämne inkastas i kyrkens massa för att i det oskiljbara kaos framkalla en söndring?, och bekänner öppet som sitt partis efsigt att genom missionsväsendet ?dela evangeliska kyrkan i två läger, missionens vänner och fiender?. I enlighet härmed förklarar denne missionens pelare (i Appel aux amis): ?den, som vill vara kristen, hur att egna alla sma krafter åt hedningarnes omvändande; men den, som skulle uraktlåta denna pligt eller äga, att det icke avginge honom, utesluter sig sjelf irån den ort, der en gäng de oräkneliga skarorna af omvända hedningar skola uppstämima sina lofoch glädjesånger?. — För att göra kristendomen äskädlig i gerning och lif är hvarken kyrka eller predikan nog; hvarken familjlif, eller föreningar, som GustafAdolisföreningen, hvilken är sammansalt af så många svårlörenliga elementer, eller bibel, eller kyrkhbistoria, utan blott den yttre missionen! Der är friskhet och lifartighet, der är kraft och lif, utan ortodox systemformel, utan träng kringgärdning. (Hoffman: Missionsfragen). Och strax derpå påstår samme man, att den rätta tron, den ua kärleken, det rätta lifvet skulle komma in i kyrkan genom yttre missionen, men blott genom uteslutande af alla rationalister, qväkare, svedenborgare m. m. Samma orundsatser återfinnas i Calwer Miss. BL: Verksamhet för missionen är en allmän kristlig pligt, utan hvars uppfyllande ingen skall skåda Herran.? Kristus sade dock: Salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud. Men skåda Herran är förmodligen något mycket högre, helst genom pietismens dunkla näsglas. Kristus har dock äfven sagt: ?Ve eder, I skrymtare, som faren omkring vatten och land, att I skolen göra en roselyt: och när han gjord är, gören I onom till helvetes barn, dubbelt mer än I sjelfve ären.? Följden af en sådan gerningsrättfärdighet, verkhelighet och mekanisk fromhet är missionärernas sjelfupphöjelse och sjelfförgudning. Så säger t. ex. missionärn Clarkson: Missionärn ikläder sig i en lägre och modifierad mening liksom Kristus menniskans natur; i sympatetisk och såvidt möjligt praktisk mening bär han deras synder och ägger uppå sig deras krankhet... Vi ha något at engel, men desto mer af mannen i Kristo. Hvad som fattas oss i seraf, ersätta vi gesom ett öfverflöd af helighet... Den profeka och apostoliska begåfningen af en Elias, David, Paulus har i nutidens förnämligare missionärer på nytt kommit till lifs.? Derpå prisas missionärernas rörande ödmjukhet, som dock står i stark strid med missionsdirektorns Grauls berättelser (Ev. luth. Miss. Bl. 1851 s. 40 ff.) eller med Herrmannsburgarnes nyaste praxis att hos hedningarne bana väg för evangeliet genom ridpiskan och karbasen (Pridpiskmissionärn? Hdadelands bedrifter). Men hörom slutet if äreminnet: ?Missionärerna äro Kristi heler?, den högsta ära tillfaller den kyrka, if hvilken de kallats och utsändts. På de roendes samfälda lekamen öfverflödar äran rån dessa dess lemmars ära?. Detta måtte väl då vara ytterst heliga versoner. Den utmärkte biskop Wilson i Jaleutta, hvars nit för missionen och sanvingskärlek ingen beiviflar, yttrar dock om ina indiska missionärer: Få missionärer va förfallit i öppna laster och dåligheter, nen många ha låtit locka sig till verldsligt inne, overksamhet, sjelfviska omsorger för gna små angelägenheter, penningsamling ör sina familjer. Af 20 missionärer från :lla protestantiska sällskap, som med bästa sinne komma hit från Europa och någon id stanna, bibehåller kanhända icke en det anna oegennyttiga missionssinnet.? Beqvämt örsörjande sig med 1000 rupier årligen, ha le i medeltal 3000. Orlich omtalar en misionär, som på ett år sparat ihop 16,000 haler. Denna sida af saken kan förtjena in egen belysning. VI Hm m da dd S m— ss — mn