alJag har föörskaffat mig afskrift af detsan ni ma äfvensonm det derpå aflåtna sv:ret, so! meddelar nåågra upplysningar om Lindbäck n ställning tilll! Lysens sterbhusdelegare. Dess båda bref bbilogar jag här, så lydande: a M. kk. Jan! N rl Det ör migz sagdt du et min älsklige Lyså d ovärdige bror,r, varit i mitt pastorat, till et me fli Granngårderen. De hafva beundrat folk som res let icke fara ddit de ansågs hafva ärende. Ställe skulle väl varia här, der så nära Anförvant, läng bräcklig et usisel Kampat ut sin sista strid. Å Brodern, somm aldrig mer än till namnet vari hans broder, ovärdigt nog icke efterfrågar si förmenta Brooders sista stunder har sina, af mi välkända skäll. men det du, som är en vanlig be skedlig Mennhiska et gift med min gamle Lärjun es lika beskedliga, kristliga Syster, icke, fö hennes skull, sporde mig om eder nära älsklig frände: detta: förvånar mig. Detta, så mycke mer, som jag för din och Maja Stinas skull, an tydt hur I borden handla. Den aflidne har mec mig afhandlait om rådet et detta för Er bådas din et din husstrus skuld. Han har ockh med mig afhandlat det ovärdig: sätt, hvarigenaom han lärt känna den, som kal lar sig, men a aldrig varit hans Broder. Jag ha Joch ett munteleligt Testamente at lemna honon när han träffasas. Den ädle vännen ville icke Skic ) kanera hela sisin slägt et sig sjelf, led häldre ej trökade med a at låta kalla en Wanbyrding sir Broder. Närmmare upplysningar muntligen. Desse hade du fått I här. Hälsa Maja Stina et Alfred. Silbodal (265. Eder gjmle vän n n Ovisst ännu 1 om något eller intet blir at få. Med skulden a afdragen skall sen 5 Unga Personer komma ifråga.a. H. hr r kyrkoherde A. Lindbäck! Samtidigt mmed hr kyrkoherdens bref af den 14 Februari besekommo vi, jag och svåger E. Lysån, en afskrifift af ett gålvobref, som skulle visa oss att vår aflifidne broder Anders skall hafva af sin qvarlåtenskskap bortgifvit till hr kyrkoherdens söner 2000 rdr :r; och vill jag nu till en början besvara brefvetet. Icke endast x vi, utan hela orten med och omkring oss, förvivånades öfver, att hr kyrkoherden, då vår broder t hade aflidit, icke derom tillskref oss om hans didödliga bortgång, utan i stället sände länsman AndrerÅn en smädeskrift att uppläsa för oss, deruti väl I omnämndes, att vår broder Anders var afliden, maeen icke ett ord om hans dödssätt, dagen då han . aflidit eller om han var begrafven eller ej. Vi fingo dereemot veta att han skulle efterlemna stora skulder, 1 något som vi bestämdt visste vara en dikt, och atut vi i följd deraf skulle genast inkomma med unrarfva ansökan, något hvarmed vi visste icke hasttade, samt slutligen att, om vi ville resa upp för attt efterhöra den aflidne, vi måste medhafva penningar för att bekosta hans begrafning, m. m. Detta förhålldande visade väl det mest ovänskapligaste förvakt emot oss slägtingar och syskon till den aflidne2, som någon kan tänka sig, och tyckes kasta enn sådan skugga på den aflidne, så att ingen kundde antaga det för annat än ett groft skämt och att den aflidne bortgätlt som en sjelfspilling, hvilkett kostade min hustru bittra tärar. När härtill konmmer. att vi årligen, både min hustru och framfför allt svåger Erik haft flera de. mest ömma ochh vänskapliga bref från den aflidne såväl från Holmedal som från Silbodal, och deraf det sista dateradt Silbodal den 6 December 1864, och hvaruti han öppet underrättade oss om alla sina handlingar samt hvarest han hade sina infordiingar och till hvad belopp dessa uppgingo, säkra och osäkra, så kan väl ingen undra på om u fann hr kyrkoherdens handlingssätt besynnerigt. När härtill komn sig kring orten, i r, att ett allmänt rykte spridt ljd troligen af hr kyrkoherdens mystiska bref, som icke upptager antingen den aflidnes dödssätt, sjukdom, dödsdag eller bearafning, att. han icke skulle njutit en naturlig död, bör väl ingen med menskliga känslor undra öfver, om vi ville i vår förvåning, sorg och ledsnad, söka få upplysning i dessa mysterier, och vi torde nu hafva fått det till en del och får i öfrigt hoppas på framtiden. Hr kyrkoherden skrifver om sin ömhet och välvilja emot mig och min sörjande hustru och barn, nemligen att hafva genom vår länsman m. fl. rådt mig till att göra oss urarfva; och kort derefter låter hr kyrkoherden kungöra oss ett gåfvobref af den aflidne på 2600 rdr. ehuru vi, kort förut, blifvit påminda om, att tillhandahålla kontanter till hans begrafning. Vi skulle på detta sätt vara tacksamma derför, att hr kyrkoherden sökt taga brödet från våra barns mun och kasta det för herrar Det lilla som vi har läst 1 våra andeliga böcker, har ej kunnat öfvertyga oss om att detta hr kyrkokerdens handlingssätt utmärker någon kristlig kärlek till Gud eller nästan. Gerna lemna vi allt åt glömskan, om hr kyrkoherden nedlägger alla sina anspråk på den aflidnes qvarlåtenskap ; i annat fall få vi lemna vår rättvisa sak i lagarnes händer. Med högaktning tecknar Jan Nilsson. Södre Beckebol den Mars 1865.