Aftonbladet – 27 juni 1865, sida 3

skapligt sinnade mot de afsatta fursstarne, hafva gjort sitt inflytande gällande. Man har föreställt pålfven, att underbandilingar if religiös natur lätt skulle kunna införa honom på det politiska området, och att han på sädant sätt skulle uppoffra icke blott sina egna, utan äfven de ölriga furstarnes vättigheter till de provinser, som mam ännu orttarande kallar insurgerade. Men den dubbla grunden eller förevändningen till brytningen är följande: ?Först och främst att, då man nu en gång erkänt nödvändigheten af biskoparnes ed, päfven velat fastställa ett särskildt edsformulär för biskoparne i Markerna och Umbrien. Ty i det dessa prelater, liksom de öfriga, skulle svärja Victor Emanuel trohetsed, så hade de derigenom, så att säga, erkänt honom som rättmätig herrskare öfver de provinser, hvilka från romerska hofvets synpunkt iortfarande tillhöra påfven. Vidare fordrace päfven dessutom, att åtminstone tillsvidare alla prelater, som lemnat sina stift, skola tå ärervända till deras biskopssäten, och att man först sedan det visat sig att de voro omöjliga, skulle förflytta dem på andra platser, Isypnerhet yrkade han på biskoparnes i Fermo och Neapel återvänsande. Men detta kunde icke medgitvas, sävidt man ej ville blottställa sig för ullvarsanma faror.? I en annav berätt Ilse från Rom, meddelad af Monde, heter det deremot bland anvat: Hvad har pålven vek? Han har yrkat de deporterade eller förvista biskoparnes ätervändunde till deras biskopsdömen. samt besärtande af de biskopsstolar, som blilvit lediga genom deras innehafvares död. Detta allt skulle ej framkalla något slags olitisk inblandning, utan man skulle helt och hället inskränka unde, handlingarne inom det religiosa området. Konung Victor Emanuel, som gaf vika för sitt samvetes röst, . för folke.s önvskningir, för nägra af sina ministrars föreställningar och, såsom det pästå . äfven för Frankrikes råd, afrände hr egezzi, hvilken, såsom en sakkunnig och för sanningen tillgävghg man, kom öfvereus med kardinal Anto elli och mottogs af påiven samt öfverenskom med denne om grunderna för en ren kyrklig konvention, hvarefter han återvände till Florens för att erhålla konungens ratifikation. Men hvad har kabinettet i Florens svarat? Det har fullkomligt förändrat öfverenskommelsens väsende och form och uppställt nya klausuler, som äro likbetydande med ett afslag. Ty då man fordrar att biskoparne skola aflägga trohetsed ät en icke erkänd och med kyrkocensur belagd konung, då man fordrar ait päfvens bullor och akter skola underI kastas ett exeqvatur, att de religiösa ordnarnes plundrande, de biskopliga taffelpen nivgarnes (mensoe) indragning och samtliga de sakförhållanden, som utgått från och karakterisera revolutionen, på sitt och vis skulle erhälla högtidlig bekräftelse ar påfven, så är dewua icke blott att för påtven uppställa lika mänga omäöjligheter, utan Itillika att, genom de politiska och religiösa frågornas förblandning, uppgifva den frå: början antagna principen. Sedan hr Vegezzi medfört till Florens så mänga noter loch ett utarbetadt förslag, kommer han tillbaka och säger: ?Vi kunna ej gåin derpå!? Att man den 14 ännu räknade på, att Vegezzi icke gjort sitt sista anbud. uttalar Monde utan omsvep och illustrerar denna I sin framställning med följande komiska anek-dot: ?Vid den tiden, då det ännu fanns verklivt fiffiga diplomater, hade Portugal såsom sändebud i Rom en väl instruvrad I munk, och denne som en dag till Benedict XIV, föll på knä framför honom och sade: Helige fader! Jag har af min regering fått luppdraget att till eders helighet framställa en stor bön.? ) Hvaruti består denna bön? frågade påfI ven nädigt. i Helige fader! Jag vet verkligen icke om jag vägar framställa den! Skull jag, dristar ag väl framföra den?? Tala. Jag befaller eder det!? svarade Iden helige, något otålig ötver munkens tveIkon att sätta obegränsad tillit till hans när I diga bevågeuhbet. I älan då: min regering begär af eders helighet den allrabeligaste trappa, på hvilken vår frälsare stigit upp och ned till och trån himmelen.? Den etore påfven Benedict XIV rusade vid dessa snart sagdt hädiska ord upp från sin heliga stol, och gaf munken en mindre helig undfägnad med foten. Men den lika lödmjuke som listige preluten mumlade vörd-nadsfullt: ?Helige fader, skall jag säga min regering, att eders helighet nådigst behagat tilldela mig en spark såsom svar på min ; lödmjuka begäran ?? ) Denna spetsiga fråga var tillräcklig at! h stilla påfvens vrede, och den helige tadrer a I utropade: Förlåt mig min uppbrusning, som n jag mäste kalla en actus hominis, som blott blifvit framkallad genom er oerhörda for KENT ARS RN BTER KNE ANAO ER IEA OAE LEREA 4 a vu