Aftonbladet – 26 juni 1865, sida 3

RA AE — Fn kommen och änvu mer om biand dessa är någon som tidigare endast i bankerna sett ?fjörderfliga svampar?, eller till och med liknat dem vid ?svedjeland?. Våra läsare påminna sig, att vid det stora financiella möte, som i sistl. Februari månad hölls i Linköpinv, framkastade hr Ridderstad förslaget att upprätta en jordbruksbank. Detta rönte likväl så ringa wppmärksamhet, att han elutligen lärer funnit sig föranlåten förklara, det behofvet att låna ej var så stort hog den jordbrukande befolkningen, som han föreställt sig. Hr Ridderstad lät sig likväl icke förtröttas utan visade genom att framlägga ett fullständigt, i all. detaljer utarbetadt, törslag tillbolagsreglor för Östergötlands jordbruksoch industribank?, att han på tullt allvar tagit frägan i sina händer. Väl utgör berörde förslag en sammansättning af program, bolagsreglor och instruktion för direktionen, men om man hänför till hvardera at de ofvan anförda rubrikerna hvad dit hörer, gå skulle man med några jemkningar få en god: stomme: till en -bunkimrätming. Med detta förslag till utgångspunkt hafva sedermera särskilda komiterade npprättat sitt förelag, hvilket med några tillägg på en allmän sammankomst i Linköping blifvit anteget att läggas till grund för den teckning till en ny bank, fom nu lärer pågå. Östgötha Correspondenten förmäler, att detta förslag innefattar tvenne stora och vigtiga grundtankar?. Den ena skulle vara det lilla kapitalets erkännande? och den andra att hela lånerörelsen uteslutande afser jordbrukets och industriens behof?, Hvad nu först beträffar det lilla kapitalet som Ö. C. uppgifver nu föret hafva blifvit erkändt, så lärer detta erkännande bestå uti 2:ne bestämmelser i reglementsförslaget. Den ena: att banklotten besiämmes så lägt som till 100 rdr rmt; den andra: att deposionsbevis skulle komma att utställas å så ringa belopp som 10 rår. I förra fallet ro Vermlands, Örebro och Mälarebanken i tillfälle att visa sig hafva för 20 ull 30 ärsedan erkänt det lilla kapitalet?. Den uppfinningen är således ulideles för gammal för att framhållas och prisas; och redan för omkring 40 sedan hatva samtliga sparbankerna i riket visat sig erkänna ?det lilla kapi alet?, och äfven depositbankerna, med nagra få undantag, emottaga med nöje deposiioner på 100 rdr och deröfver. Då man ej torde förneka att hvarje inrättnin bäst motsvarar sitt ändamål, om detta så bestämmes, att vid tillämpuingen gränserna för den utstakade verksamheten ej ölverträdas, så år lämpligast att sparbankerna fortfarande 1å uppsamla de mindre besparingarne och depositbankerna de något större. Genom att nu nedsätta det minimibelopp, som får på depositionsräkning emottagas, till 10 rdr, intränger depositbanken inom kretsen af sparbankernas gagnande verksamhet och fråntager dem möjligheten alt existera, ty om man tänker sig, att en hvar sparbanksbokinnehafvare, som samlat 10 rdr, ötverflyttar dessa till depositbanken, så blir det omöjligt för sparbanken att tortsätta med uppsamtandet at 1-riksdalrar och 25 öringar, ty denna verksamhet uteslutande kan icke bära sina kostnader, änskönt sparbankstyrelserna, utan anspråk ersättning, offra tid och omtanke. et är för den skull icke utan vigtiga skäl, som de flesta deposithanker bestämt minsta summan som på depositionsräkning emottages till 100 rdr. På enahanda grunder anse vi alldeles olämpligt, att eparbankerna emottega betydligare belopp å eparbanksbok. När någon samlat t. ex. 500 till 1000 rdr och icke finner anledning använda dessa till förlag i något eget arbete, så bör sparbanksdirektion förhjelpa sådan insättare till placering antingen uti bankdepositionsbevie eller räntebärande obligation, hvilketdera som är förmänligast. Egare af små kapitaler böra aldrig intrassla sig i den labyriot som kallas intecknade skuldebref, för hvars behvndling erfordras mycken affärsvana och någon juridisk kunskap. Den andra punkten, uti hvilken förklaras: att hela länerörelsen uteslutande afser jordbrukets och industriens behof?, är i eanring betecknande för sinnesstämningen i Östergötland, som är allting annat än välvillig emot handeln. Kj sällan hör man i den orten med en viss förbittring önskningar att handelsintresset må stäfjas? alldeles som om detta vore något intressefiendtlict emot jordbruket? Anledningen Itill detta förhållande torde närmast böra I sökas uti tvenne omständigheter. Den ena latt i vissa trekter af Östergötland hafva de I flesta jordbrukare samtidig: varit spekulanter I och drifvit så vidsträckt affärsverksamhet, att köpmän i städerna ej med dem kunnat räfla; ty det är vanligen ganska svårt att Jtäfla med dem som icke beräkna. Den anI dra orsaken tid handelus vanrykte i OsterJgötland är utan tvilvel det förskräckliga ordet frihandel, på hvilket man beqvämligen velat skyila alla iräkade olägeuheter, vare sig sjelfförvällade ellericke. Det skall emellertid blifva rätt intressant att erfora, hvilka frukter denna handelns exkommunikation kommer att bära. För sakeus skull hoppas vi att här icke menas haudeln, utan möjligen handelsmännen i städerna, och att följaktligen de jordbrukare, som drifva handel, kunna framgent påräkna nödiet förlag uti den blifvande egendomliga bankinrättningen. Den egentliga egendumligheten ligger deruti, att den blifvande banken skali, för att bereda jordbruket lämpliga förlagslån mot räntebärande obligationer, ställda till inlösen inom oktrojtidens slut, upptaga amor1 teriogslän; af de sålunda upplänade medel tI bildas en särskild fond under namn af ?jordI j ee mm mör bruksfonden?, som icke får på något sätt med bankens öfriga lånerörelse sammanblandag. Fsån denna fond utlemnas förlagslån till jordbrukare inom Östergötland, och företräde vis bland dessa till lottegare i banken mot sådan real-äkerhet, som af styrelsen godkännes; dessa lån skola återbetulas med minst 1s om året. Den härutinnan förespeglade hjelpen blir temligen dyrbar, ty så beskaffade obligationer kunna icke antagas blifva begärliga, om de ej löpa med 6 4 ränto, som halfärs