Aftonbladet – 23 juni 1865, sida 3

Dom. Men han är väl sjukare än de flesta, än t. ex. Karin Persdotter? ) LZ. Hon var mycket sjuk hon. inkan Lisa Danielsdotter i Klefviane berättade att hon af det medikament som hon fått Ifrån Lindbäck gifvit sin sjuke som en tesked, deraf han fått häftiga kräkningar. Hon hade sedan slagit bort återstoden, dervid. hon sett att det var ett grums på botten, men com dess befenhet kunde hon ingenting upplysa. Hon hade äfven hört att Anna Danielsdlotters flicka fått af samma medikament och deraf likaledes fått uppkastningar. gt på vårcen hade kyrkoherden at henne om hon haft hem flaskan, hvarpå hon svarat, att hon reedan lemnat den. På särskild fråga af åklagaren om han cj frågat huruvida alltsammans bliffvit intaget, samt hvart återstoden tagit vägem, förklarade j vittnet. att sådana frågor ej blifvit henne jorda. (Aklagaren tycktes åsyfta att med allt detta få utredt, om några bemödanden atit undandölja I flaskans innehåll blifvit gjorda af L.indbäck seI dan undersökningarne i detta mål började). Dom. Nå kyrkoherde Lindbäckk, hvad var det i flaskan? L. Kräkmedel. Hustru Anna Danielsdotter i Klexfvane berättade, att hennes son burit ifrågavarande flaska från prestgården till Lisa Danielsdotter. Vid passerandet af hemmet hade Anna tagit af det tunnai flaskan en tesked och gifvit sin 3 !a åriga dotter som deraf fick uppkastningar. Hlon tyckte att medikamentet säg ut och luktade som rhabarber. Till tärgen var det gulaktigt, och hon såg att det var något på botten, men kunde ej säga huru det såg ut. Flickans uppkastningar: fortforo till fram på natten, men hon gaf ej akt derpå, ty hon trodde ej att det var något farligt. Dom. Kyrkoherden har sagt, att det var ett kräkmedel? L. Det är så många gånger omtaladt. Dom. Efter kyrkoherden erkänner sig hafva tillredt ett arsenikhaltigt vin, är det några andra sjuka som fått deraf? Nej! Dom. Hvad säger åklagaren? Akl. Då kyrkoherden Lindbäck erkänt sig hafva med gift afdagatagit Nils Pettersson, Karin Persdotter och handlanden Lysen, så öfverlemnar jag målet och yrkar å honom det ansvar lag förmår samt a mill Ågren ansvar för innehafvandet af arsenik. o Dom, inkallade ånyo mll Ågren och sporde henne hvad hon hade att säga med anledning af detta yrkande. Agren. Tillåtes det mig att göra kyrkoherden några frågor? Dom. Fråga mig. Hvad är det fråga om? Ågren. Jag vill veta hvarför han tog at fatet, hvarför han skulle störta hela sin familj och inblanda mig i en sak, som jag ej har den ringaste kännedom om, och dessutom ville jag veta im jkyrkoherden kan anses vid sina sinnens fulla uk. eo Dom. uppmanade ånyo mll Ågren att yttra sig om åklagarens yrkande, men hon förnyade i stället sitt bedyrande, att hon ej hade med denna sak att skaffa och att hon till den vore fullkomligt oskyldig.? Dom. vände sig till Lindbäck och anmärkte att mlle Ågren förmält sig ha haft blott obetydligt med arsenik och att det ej kunnat räcka till för det bruk kyrkoherden gjort af denna vara. Lindbäck. förmenade att det ej varit så litet och dessutom ville det icke mycket till. Dom. Jag frågar mlle Agren ännu en gång: hvad hon säger om åklagarens yrkande? Aogren. Hm. Jag vet ej hvad jag skall säga om det. Jag har drig dolt att jag innehaft arsenik. Det är högst besynnerligt att jag skall blifva inblandad i en sak, som jag ej har något att göra med. Det har endast varit för att döda flugor som jag haft gift. Hade jag kunnat ana att det skulle användas till något annat så skulle det ej ha fått finnas i huset. Så mycken religion har jag, att jag ej vill förkorta någon menskas lif, och jag rår inte för att jag är oskyldigt invecklad i den här saken. Dom. Har kyrkoh. Lind något att anföra med anledning af åklagarens yrkande. Lindbäck svarade med helt låg röst, nej ! Ransakningen hade nu pågått omkring 1!2 å 2 timmar, då domaren anbefallde Lindbäcks afförande och uppmanade menigheten att afträda. Rättens ledamöter förfogade sig en trappa upp, der öfverläggning egde rum och domaren uppsatte utslaget. Något efter kl. 3 satte sig rätten ånyo och Lindbäck förehemtades. Han var nu äcnu blekare än förut och man tyckte sig hos honom märka en lätt darrning. För öfrigt visade han sig fullkomligt lugn och stod, såsom förut, med mot marken sänkta blickar och halfslutna ögonlock. Han framtog ur fickan en obegagnad hvit näsduk (han hade förut begagnat en blårutig), uppveckade den och lade den i mössan. som han höll i händerna framför sig. Hela hans hållning och beteende i detta ögonblick var illdeles sädant, som man kunde föreställa sig honom stående i begrepp att börja en jordtästning. Den djupaste tystnad rädde i salen och allas blickar voro riktade på den inklagade. Domaren vände sig till åklagaren och ytrade, att han visserligen yrkat ansvar efter ag, men att, då lagen stadgade flera olika insvar, rätten önskade få veta hvilket anvar åklagaren yrkade. Åklagaren genmälde, att han, med afsende å Lindbäcks grofva brott, yrkade att lan måtte dömas lifvet förlustig. Omedelbart härefter uppläste domaren rätens utslag, som, i förmåga af 14 kap. 1 ;ch 8 S5 strafflagen, dömde kyrkoherden utt, såsom genom egen af omständigheterna tyrkt bekännelse förvunnen att hafva ippsåtligen mördat Nils Pettersson, Karin Persdotter och Lysn, mista lifvet geiom halshuggning och ersätta rättegångs amt obduktionskostnaderna. Och som dejd örstnämnda morden blifvit föröfvade unler embetsutöfning skulle frågan om em-b etets förlust hänskjutas till kons storii, aförande. Hvad åter beträffade mll Ågren klarade rätten, att som det icke blifvit tyrkt att ifrågavarande mord bhfvit beängna med den arsenik hon innehaft, kunde on ej fällas till ansvar för vällande till anans död, men dömdes att, jemlikt 1847 års ongl. förordning i ämnet, för innehafvande f arsenik böta 25 rdr. Sedan utslaget blifvit afkunnadt, förklarade omhafvanden genast extratinget vara afyst. I detta ögonblick närmade sig Lindäck till dombordet och man såg att han mnade säga något. En upprörande och r flera synpunkter anmärkningsvärd scen iljde. Lindbäck, ställande sina ord först Il domaren, sedan till landshöfdingen, derpå Il de honom närmast stående personerna bland hvilka befunno sig länsmannen, proincialläkaren och tidningsreferenterna) samt oc mf — PEN lis m ro ra he ha lis sta ge vi M lö ga ni! utligen till menigheten, yttrade medi börin låg, knappast hörbar, men sedermera öjd och starkt vibrerande röst ungefär fölinde ord: Farväl unge man, haf tack för all den väld du visat under denna ransakning!att Ich du, ädle höfding, farväl äfven du! Ditt her oda hjerta har styrkt mitt under dessaom ittra pröfningar! Faren väl äfven I, mina ver änner! Jag kallar eder mina vänner, tynar igen kan väl stå ens vid sin störste oväns raf utan att känna sig rörd af hans olycka. arväl du ungdom! Afven jag var en gång sle: n hoppfull yngling, till dess jag föll för ser estelserna och mitt lifs vår förvandlades vär Il qvalfullaste höst! Jag står här nu med att lin jemmer, med min olycka, men ej hoppma ös, ty jag hoppas på Gud, den allgode och dra nde! Och finnes här någon af min jickt llvetande! ;rsamling, så beder jag eder, helsen edra röder från deras far, som så ville vara, så lin ille kallas. Herren välsigne eder alla!? stär Detta tal, som hos alla väckte den dju-!En