Aftonbladet – 23 juni 1865, sida 2

mande land framsläpa ett uselt lif, långt ifrån våra hustrur och döttrar, som under tiden utsättas för despotens raseri. Framåt, mina tappre följeslagare! En halftimmas mod och uthållighet kan vara nog för att vinna ära och lugn åt republiken. ?I den förestäende bataljen skall fienden kanske möta oss med en stor här. Vi få ej låta öfverraska oss. Då öfverbefälhafvaren befaller att angripa fienden, är han också viss om segern. Men det är nödvändigt att befrielsehären utvecklar allt det mod och den ståndaktighet, hvaraf den är i besittning. Om kavalleriet häftigt anfaller fienden, skall han ej hålla stånd. Men då han börjar fly, måste de regementen, som af öfverbefälhafvaren dertill utses, nödvändigt stanna qvar på slagfältet och förena sig der. De öfriga förfölja fienden. Öfverbefälhafvaren hyser det största firtroende till sin armå. Juan Lavaile. Herrligt! förträffigt!? ropade Amalia förtjust, sedan Daniel slutat läsa. ?Ja, Amalia, jag har alltid märkt att proklamationer och dagorder äro förträffliga och storartade. Men jag skulle hellre vilja se några storartade hanpälingar. En sådan vore ) det till exempel, om Lavalle med sina sqvadroner gallopperade in i Buenos Ayres en vacker dag,7 I Han kommer nog.? Gud gifve det!? ?Men säg mig, oförsigtige, huru vågar du bära ett sådant papper på dig? Jag fick det alldeles nyss i jag lemnade Eduardo.? ?Hvems hus?? ?Det tillhör en embetsman.? 70 min Gud! Har du lemnat Eduardo hos ett af Rosas kreatur ?? N Neb spftora, hos ett af mina egna kreaar. Dina??? ?ja, men tyst... en ryttare har stannat utanför porten ... Pedro! ropade Daniel och öppnade dörren till förstugan. Sefior?? svarade den trogne veteranen. a set hus der