Aftonbladet – 22 juni 1865, sida 2

tan. Men knappast hade de hunnit femtio alnar tramlör honom, förrän han åter galopperade framåt, alltid bibehållande ungelär samma afständ mellan sig och ryttarne. cAh, jag bedrog mig icke! utbrast han då han såg de sednare stanna utanför Amalias hus, stiga af och börja slå på porten, dels med poriklappen dels med knapparne på deras ridspön. De hade dock ej hunnit många gånger upprepa bultningen, förrän Daniel, som kastat sig af hästen, stod midt iband dem och frågade beslutsamt: Hvad viljen I, mina herrar? eHvad vill ni och hvem är ni? lydde svaret. 4Jag borde kunna göra er samma fråga, men jag gissar att I kommen efter order. eJa, sifior, enligt order, svarade en af männen, som närmat sig Daniel och uppmärksamt betr ktat honom. Pedro, öppna porten, ropade Daniel. De sex soldaterna omgåfvo Daniel, utan att veta hvad de skulle töretaga, hvar och en väntande att någon kamrat skulle börja. Emellertid öppnades porten, Daniel stötte, undan ett par soldater, sprang in och ropade beslutsamt: sFramåt, mina herrar! Alla skyndede att följa honom. Han öppnade salongsdörren och gick in; soldaterna wängde sig i hans spår och gjorde med sina sporrar och sablar djupa märken i den präktiga mattan. N Amalia, som, förskräckt af bullret, bjeknat då salongsdörren öppnades, rodnade ända till hårfästet af harm, då hon fick se dessa män inträda med hattarne på, hattar som bessuggade anleten af den mest utpräglade pöbelaktiga oförskämdhet. Men en hastig blick af Daniel sade henne att hon borde förhålla sig fullkomligt stilla.