Aftonbladet – 21 juni 1865, sida 2

J kunde vänta. Amalia räckte den gamla knappt yttersta tingerspetsarne och hvarken tackade för besöket eller bad henne förnya det. Agustina märkte intet af allt detta, upptagen som hon var af att förstulet betrakta sig sjelf i den stora spegeln öfver kaminen. Daniel bjöd henne armen för att föra henne till vagnen. Dofia Maria Josefa var redan i dörren, men vände sig om och ropade till Eduardo: Ni är ju icke ond på mig, eh? Och akta er för att badda knäet med eau de cologne; ty det är icke bra.t Agustinas vagn hade redan rullat bort och likväl fortfor ännu den tystnad, som rådde i Amalias salong, alltsedan de främmande lemnat den. Amalia var den första som bröt denna tystnad; hon såg sig omkring på alla de öfriga och utbrast med uppriktig lörundran: Hvad slags menniska är då denna qvinna?4 Hon är ensam i eitt slag och likiar ingen annan än sig sjelf4, sade fru Dupasquier. Men hvad ondt ha vi då gjort henne ?4 återtog Amalia. XHon tycktes hafva kommit hit blott för att plåga och förolämpa oss, och det oaktadt hon icke känner hvarken mig eller Eduardo. Ah, min kusin, sade Daniel, allt vårt arbete har varit förgäfves! Denna qvinna kom hit i ond afsigt; hon hyste några misstankar och olyckligtvis har hon nu upptäckt allt!4 Men, hvad har hon upptäckt? Allt, Amalia. Tror du att det blott var af en händelse hon stödde sig vid Eduardos sårade knä?4 Ah!t utropade Florencia. Ja, ja, hon visste att flyktiogen var sårud i venstra kuäet. (Forts.)