Aftonbladet – 21 juni 1865, sida 2

Gerna maman. Hvad skall jag spela, doi Maria Josefa?? Hvad som helst.? ?Näväl, kom då, sefiora. Jag sjunge visserligen mycket ila, men för er skul vill jag dock sjunga här min favoritsång El nata licio del Restaurador). Men ni må ste komma närmare pianot, sefiora, sad Florencia och steg upp. Men, barn, det kostar så på mig att stig: upp, sedan jag en gång satt mig.? Ah, ni Skämtar seilora. Kom, jag be er. Sådant bortskämdt barn hon är! sad den gamla med ett infernaliskt leende; jag måste väl då resa på mig. Förlåt, sei: Belgrano?, tillade hon, i det hon, liksom fö; att söka ett stöd då hon skulle stiga upp lade sin hand på Eduardos venstra knä oct stödde sig med hela sin tyngd derpå, sö att han, tillintetgjord af smärta, emedar den hårda knotiga handen träffat just på den ömtåligaste delen af det nyss läkta så ret, nästan afsvimmad sjönk tillbaka i sto len, alldeles dödsblek och ur stånd att er hålla ett jämmerrop. Daniel satte handen för ögonen, så ati ingen såg uttrycket i hans ansigte. Alla, utom Agustina, förstodo genast ati dofia Maria Josefa icke utan afsigt valt Edu. ardo till sitt offer för aftonen och alla vorc förtviflade och rädlösa. Har jag gjort er illa, caballero? Förlåt mig, jag ber! Om jag hade vetat att ert venstra knä var så ömtåligt skulle jag i stället bedt om er arm för att hjelpa mig upp. Så är det att vara gammal! Om jag varit en ung flicka, så hade visst icke smäran i ert knä varit så förfärlig. Förlåt mig, ?) a sång tillfirsade ac Rosgs födelsedag.