Aftonbladet – 20 juni 1865, sida 2

medan Rosas skickar dem till andra verlden. Men min hederliga skotte sof, som om han befunnit sig midt ibland sina egna berg, väntande på att en ny Walter Scott skulle komma och beskrifva honom. Hvad skulle jag göra? Jag tog min tillflykt till logiken; man går ej ombord på ew fartyg annat än från floden; man kan ej kemma til floden annat än från stranden, ergo är det vid stranden jag skall finna Eduardo — och efter deuna syllogism, som vår i logiken så utmärkte deputerade, Gurrigd3, skulle hafva afundats mig, gick jug utfore bucken ned till flodstranden.? Ensam !? utropade Floreneia bleknande. Huru! Skall jag icke fortsätta? ?Jo, jo, forifar, jag ber er?, svarade den unga flickan med ewu försök att smäle. Godt; nåväl, jag hade hunnit nästan fram till Retiro, der tystnaden och ensligheten gjorde mig nästan förtviflad, då jug på en gäng fick höra vepenlarm och straxt derpå några hältiga utrop, hvarvid jag igenkände Eduardos stämma. Sedan — sedan är det slut på historien?, esde Daniel, som säg att både Florencia och Amalia voro yt.erligt bleka. Eduardo bemödade sig förgäfves att gifva en annan riktning ät samtalet, då hustigt salongsdörren öppnades för dofia Agustina Mancilla och dofia Maria Josefa, som sä yndsamt inträdde i kabinettet att Eduardo , såsom han eljest brukade, hann draga ag undan till sina egna rum, Alla hade varit så upptagna af Daniels verättelse, att ivgen hört vagnen stanna utanför porten, eller ens tänkt på att någon rämmande skulle kunna öfverraska det lilla ällskapet,