Aftonbladet – 19 juni 1865, sida 3

höst har att påräkna riklig skörd. Frosten, som nämndes om i denna och flera tidningar, har lyckligtvis gjort mindre skada, än man hade anledning frukta. — Från Sundsvall skrifves den 14 Juni: De starka nordliga och nordvestliga stormar, i förening med låg temperatur, som de sednart veckorna rasat härstädes, hafva varit särdeles ogynnsamma för det häromkring nyligen afslutade vårarbetet. Flera dagar har stormen varit så stark, att staden liksom varit inhöljd i rök och dam af den upptorkade och lätta jorden. Träd hatva blifvit kullblåsta och i fullet afslagit trådarne å telegraflinien mellan Svartvik och staden, hvarigenom telegraferingen hindrats å södra linien. Vegetationen visar sig, detta oaktadt, vara någorlunda hoppgitvande. — Erkebiskopens tal vid öppnandet af prest mötet i Upsala innehåller blott de vanligt elegiska utgjutelserna mot tidens ondskr och förvändhet. Då det emellertid är gan ska karakteristiskt för den solidaritet, som eger rum mellan våra egna högkyrk iga och ultramontanismen, den lutherskr j mindre än den katolska, i utlandet, äter gifva vi det härnedan i ett af Upsala-Posten meddeladt referat: Det ligger i tidens natur att åsyfta upplösning. Det är dock oegentligt att säga, att ti den (Kronos) uppträter sina egna barn, emedan den ej i samma grad kan bilda och skapa, ty öfver tiden står Gud. Man bör ock tillse hvad det allt är som tiden söker upplösa. Bland de stora skapelser tiden erhållit är en djup teistisk verldsåskådning, hvilken är årsbarn med menniskan och nägot åt henne gifvet, ej af henne frambragt. Denna teistiska verldsåskådning framstod hos fomtidens folk i sin fulla styrka och renhet, men röner i våra dagar de starkaste motsägelser. Den teistiska uppfattningen af Guds begrepp förkastas nu allt mer. Naturvetenskaperna uppresa sig mot densamma. På naturla: garne skall nu allt bero, på Guds allmakt intet Man bygger ä mer på gudomlig uppenbarelse, utan på en till Gud sig u höjande mensklighet. En del tänkare låta Gad rent af fara och hålla sig endast till verldens företeelser, bakom hvilka för dem intet finnes — en förnuftslöshetens filosofi. Denna filosofi håller sig ej blott inom de bildade klasserna, den börjar äfven utgä till massan. På teismens, grund har det europeiska samhället uppväxt. Ötverheten ansågs af Gud gifven och beh. rrskande de underordnade. Nu anses den vara af dessa sednare tillsatt, och öfverheten med Guds nåde är ett föremål för gyckel. Om ötverheten bryter mot Gud be yder föga, endast den ej bryter mot sina underordnade. Mycket som förr var obetydligt har nu uppväxt till majestät och tvärtom. Detta har åstadkommit en stor förändring i de borgerliga förhållandena. Kristendomen är teismens blomma. Den framträder visserligen i olika länder under olika former, men så länge den bibehåller sin väsentligaste egenskap: tron på Jesus af Nazareth såsom Guds son, skall den dock bestå såsom kristendom. Denna dess grundval angripes nu. och man använder för dessa angrepp apöstlarne och inlägger i deras ord betydelser, som der ej finnas. ett kristet land har regeringen t.ll och med nekat bifall till den af ett antal prester framställda begäran, att ur kyrkans tjenst få en man aflägsnad. hvilken förkastade denna dogm. Mängden af menniskor yttrar ej öppet sina åsigter 1 dessa ämnen, men man skulle säkerligen häpna, om man kunde se huru långt upplösnin gen härutinnan kommit. Bekännelsen är kristendomens blomma. Ingen bekännelse. som är verkligen kristen, bör hatas eller föraktas, men man bör älska sin egen bekännelse. En sådan kärlek hör dock ej till vår tid. Mycket gäller i våra dagar för evangeliskt som ej är det. Att visa skadeglädje öfver åfvens nuvararde betryck är ej välbetänkt, ty vad som i dag vederfares katolska kyrkan, kan i morgon hända den evangeliska, och hvad som nu sker inom det kyrkliga området häntyder på en allmän upplösning af de nuvarande kyrkliga institutionerna. Mycket kan talas om, hvad sedan skall komma, men detta må lemnas åt framtiden. Vi må blott tillse, hvad vi hafva att göra. Det är lättare att nedbryta än att uppbygga. Den filosofi och statslära, som gifver all makt åt mäneden, men ej åt Gud, är för mängden ej svårfattlig. De som arbeta på denna upplösning, huru prisas ej de af sig sjelfva och massan. som härat föga begriper. Att deltaga i detta förstörelsearbete är 4 värdigt en prest, ej en kristen menniska. Man drager öfver sig förakt, då man ej handlar med besinning. Först höfves presten att handla med omfattande insigt och efter samvetsgrann profning, sedan att visa trohet, ty vårt kall är att bevara icke att förstöra, hvilket isynnerhet är att betänka för presterna, hvilka bibeln kallar jordens salt. Ett af tvänne, vara trogen och ärlig på sin post, i den mening postens gifvare åsyftar, eller lemna den. Den som är öfvertygad, att den teistiska statens grundval är falsk, handlar ovärdigt, då han behåller sitt embete inom den. Slutligen bör presten ega lugn och glad förtröstan. Himlahvalfvet är, aldrig molnfritt, men deröfver är Herren. Ödmjukt må vi bära motgängen, visse att Herren ej öfvergifver sitt verk. Är motståndarens sak dålig, så går den under.