Aftonbladet – 17 juni 1865, sida 3

ty Eduardo hade ej ett ögonblick glömt att s älskarinna skulle blitva hans följ arinna och denna tanke var nog för att göra henne helig i hans ögon: hvad Amalia angår, sä låg ej ens den flyktigaste skugga öfver hennes samvetes rena kristallspegel. Emellertid hade man öfverenskommit att Eduardo skulle återvända till staden och uppehålla sig der någon tid före det redan bestämda bröllopet. Men han var ännu icke fullkomligt återställd; synnerligaet plågade honom säret i knäet. Hun kunde visserligen gå utan svårighet, men det sårade stället var ännu ytterst ömiäligt. Denua omstindighet hade ännu någon tid uppskjutit den tillämnade skilsmessan, om man så kunde kalla förberedelsen till en ständig sammunvaro. Fru Dupasquier och hennes dotter hyste för Amalia den bjertliga vänskup hon ivgat alla, som lärde kävna henne, men den förra besökte henne ej så ofta som hon skulle önskat, ty vintern 1840 var ovanbet sträng och fru Dupasquiers helsa var ömtålig. Daniel deremot, för hvilken, så att säga, inga hinder funnos, besökte nästan hvurje dvg både sin kusin och sin fästmö. Det var bos dem ban hvilede ut efter sina tankeoch själsansträngande arbeten, det var då an var glad, öm, vänlig, qvick, satirisk, med ett ord, fådan som naturen velat hafva honom. Dofin Agustina Ri åtskilliga gånger be osas de Mancilla hade kt Amalia och godhetsfullt Jätit sig a med Amalias ursäkter för det hon ej besvarat deesa besök. Amalia hade icke sökt detta umgänge och i början misehagade det berne mycket, men snart fonn hon att Apustina var en oförarglig varelse, som wisst icke ville ekada henne. Hon fann sig slutligen road af Agustinvas besök och hon tyckte om att se henne, säöeom hon tyckte om att se allt ekönt i caturen och bön beundrade verkligen deuna qvinnas utomordemliga skövhet såsom eu neturtog gjösterverk.