Aftonbladet – 17 juni 1865, sida 3

nner, Mar på, sko:a vi icke vara v ifo?? återtog dofia Maria Josefa. ?Det hafva vi länge varit, sefiora.? ?Ja, och af allt hjerta. Går ni redan?? Ja, och när får jag komma äter?? Om fyra eller fem dagar.? Farväl då tilldess.? Farväl, Marifio, helsa er bustru och bry r ej om de barnsligheter hon säger er.7 Och härmed skildes detta värdiga par, reIaktören inom sig nästan förundrad öfver ut från denna qvinnas läppar knappt få höra ett enda ord, som icke var mer eller mindre giitigt. ÅTTONDE KAPITLET. Förspelet till ett drama. Sedan den tid då vi afslutade andra deen af vår berättelse och till den då vi ä ipptagit dess träd, eller från slutet af Maj ill slutet af Juli, hafva åtskilliga förändrinvar inträffat, för hvilka vi till en delredosjort, till en del här nedan skola redogöra. Den förtjusande trädgården i Barracas, som vi redan känna, hade smånivgom förvandlat sig till ett Eden, hvarifrån alla olycksbringande aningar omirkligt flyktat, ett kärlekens tempel, hvars portar lävgeamt öppnat sig för de båda, som knäböjde vid templets altare. Omgifsa af naturen och ensligheten, a! faror och hemligheter, med själar skapade för att njuta det högeta och skönaste aj kärleken och poesien, den ena stark, varm och ädel, den andra öm, hängiiven, köns lig — hade Eduardo och Amulia ej kunna undgå att för alltid, med bjertats finaste och starkaste band, fästas vid hvarsndra De hade öfverenskommit att för alltid förens sina öden och om Jyckan på jorden icke än en blott dröm ifrån himmelen, eom beherr skar vår inbillnivg under den korta van dringen från veggan till grafven, få hade lyckan med all sin pyckfulla trollmakt bo satt sig hos dessa båda, som kunde pjult den i dess fullket; All dess reva förtjusar