Aftonbladet – 17 juni 1865, sida 3

dast återhölls deraf, att den väntade signalen dertill från förbundets herre alltjemt uteblef. Det var emellertid just Daniels plon att, förr än detta tecken gafs, kunna iörmå dessa bofvar att höja sina dolkar, ty i så fall hoppades han aw det ännu hos befolkningen skulle finnas kraft nog till en reaktion mot tyranniet, eom genom förhastade våldsgerningar borde göra sig outbärdligt och försvaga sina egna krafter. Men la Mashorcas blodhundar höllos ijernband af sin herre, och Daniel, eom ej förmådde spränga deras band, lyckades endast vinna anseende bland dem, säsom den ifrigaste och afgjordaste federalist. Så stodo sakerna då Daniel, dagen efter sedan han erhållit underrättelsen om slaget vid Sauce Grande, inskeppade sig till Montevideo, och der, som vi sett, sammanträffade med fribetsvännerna. Nägra dagar efter hans återkomst derifrån återse vi honom i Barracas, hvars invånare varit fullkomligt okunniga om hans bortresa, hvarom de ej fingo höra ett ord förrän han återkommit, fri från de faror, som hotat honom under resan, hvilka i hög grad skulle hafva oroat hans vänner om de haft någon aning derom. Florencia var den enda som fått förtroende om denna utflykt och som uppsände varma böner för dess lyckliga utgäng. Klockan var fem på eftermiddagen af den kalla och dimmiga vinterdagen, och Eduardo och Amalia hade tagit plats helt nära kaminen. Eduardo satt på en låg stol vid Amalias fötter med en bok i handen, ur hvilken han för henne öfversatte stycken ur Byrons Manfred. Amalia stödde sin arm mot Eduardos axel och hennes mjuka lockar vidrörde lätt hans höga, bleka panna; hon lyssnade med förtjusning, kanske mera till den klangfulla stämman; som gick till hennes bjerta, än till skaldens sköna tankar, och Eduardo såg stundom upp på sin Amalia, för att i hennes blic: kar dricka mera poesi än den han fann hus örnen bloud uvittaude sekfers skalder.