Aftonbladet – 15 juni 1865, sida 2

ansökan, den andre af en förhoppning, den tredje af förtviflan att ej på annat håll kunna erhålla den allra minsta upplysning om hvad öde som väntade en eller annan, vallen i onåd hos hans excellens. Men denna adjutant hos det nya slägtets kejsarinna, förstod fullkomligt sin befattning, och så snart någon kom ut ur audiensrummet, vinkade hon åt någon af dem som befunno sig i salen på kallelse af hennes matmoder, utan att bry sig om hvarken böner eller fordringar af dem som stuckit henne något i handen för att få komma in först. Mulattskan öppnade dörren till sängkammaren och gaf ett tecken åt en af dem som ej begärt att få komma in, en hvit man, klädd i mörkblå jacka och byxor samt eldröd vest, och som stod vid fönstret med mössan i hand. Mannen gick långsamt fram genom hopen, insläpptes, och dörren stängdes efter bonom. Doiia Muria Josefa satt på en rörsoffa, insvept i en stor, hvit merinoshavl med mörkröda border, och höll i handen en kopp paraguayt med mjölk, som en liten negerflicka nyss serverat henne. Stig fram, landsman, stig fram?, sade hon till mannen, som alltjemt med sin mössa i handen förläget satte sig på yttersta kanten af en trästol, midt emot soffan. ?Dricker ni t med eller utan socker?? fortfor hon. Hvilket ers nåd befaller?, svarade mannen, vändande på sin mössa. Kalla mig icke ers nåd. Här äro vi alla lika. Det är nu förbi med den tiden, då de vilda unita.ierna läto de fattiga gifva alla möjliga titlar åt hvar och en som hade en ny rock eller hatt. Nu äro vi alla lika, ty vi äro alla federalister: Tjener ni ännu, lemdsman ?? (Fört.)