Aftonbladet – 12 juni 1865, sida 2

genom något org n detan Ira drog sig tillbaka under dess yfviga be täckning, hvilken dock ej hindrade skarp: blistrar att emellanåt skjuta fram ur de vyteret lifliga ögonen. Pannan var ovanli hög och utan en enda skrynka; några silt verhvita lock framdrayna från bakre de len ar hulvudet, skylde knappast den allde. les kala hjessan. Han gick något lutad och var för tilltället klädd i eu ljus sbrun rock. rt balsduk och s arta handskar, sam höll i venstra handen en liten köpp, icke för att stödja sig cervid, uton snarare för utt a dermed. befior Varela föreföll Danicl såsom den fullkomligaste kontrast till Agäero. Han var högväxt och smärt, blek, men med ett lit. ligt och öppet ansigte: kring munnen lekte oita ett mildt leende, i ful Ikomlig harmoni med det muyck af uppriktig godhet som läg utbredt öfver hans drug: Ögonen voro små, men Hifliga och kloka, och den icke mycket höga, men breda pannan, beskug ades af mörka, men något tunna lockar, Han var helt och hållet svartklädd, hvilke drägt gjorde huns smärta tigur ännu finare och prydligare. Mina herrar, sade mr Mart kon hjertligt helsat på dem, jag har de äran alt föreställa för er eng mual vän till oss alla, som likväl ingen auf oss förut gny, sedin sett. Det är en landsman till er, mina herrar.? De båda herrarne uthytte ariiga helsnincer med Daniel, Agiiero likväl utan att det ränga uttrycket i hans drag ens för eit Sgoublick försvann. Varsela deremot sade med ett vänligt småleende: Och är det tillätet alt fi vela denne caballeros namn ? ?Deraf skulle ni ej lära kävna honom?,