Aftonbladet – 10 juni 1865, sida 3

Vi ha här framför oss en ny serie små berättelser i den för allmänheten välbekanta författarens vanliga stil och anda. De utmärkas väl ej af någon synnerlig rikedom i upplinning och man får der ej vänta någon genomtörd karaktersteckning elle spännende intrig, me: en varm känsla för allt könt och ädelt och en frisk uppfattning af lifvet genomgår dem ala. Deras starkuste sida är skildringen ef naturscener och menniskohjertats vekare stämningar. Här är författaren tydligen i sitt rätta element. De ställen der han vid några korta drag ecknar en tafla ur våra skogars friska hf ro verkliga idyller. En sådan liten peria är äfven den täcka allegorien Anima, som börjar samlingen. Den flödar af sköna tankar, klädda i ett rikt, poetiskt språk.